Dagen började med tidig väckning eftersom jag idag skulle på sumoträning. Träningen börjar varje morgon redan halv åtta och det var då vi skulle samlas vid en adress jag fått tidigare. Google Maps erbjöd mig en resa med metrobyten och olika transportsträckor men då jag såg på kartan var avståndet egentligen inte längre än ungefär två och en halv kilometer.
Gårdagens hetta hade försvunnit och övergått i kyligt duggande. Turistregn. Just så mycket att man skjuter upp beslutet att köpa paraply tills man egentligen inte längre behöver det eftersom man redan hunnit bli våt.
Även i tomma Tokyo-morgnar kommer det förr eller senare en 7-Eleven emot en så problemet löste sig snabbt. Jag köpte ett genomskinligt standardparaply med automatöppning för facila åttahundra yen. Här verkar nästan alla använda samma modell. Det är praktiskt i folkmassor då man fortfarande kan se vart man går och vem man håller på att kollidera med.
Jag hade dessutom läst någonstans att paraplyer i Japan fungerar ungefär som cyklar i Norden. Saknar man ett tar man helt enkelt det som ligger närmast till hands och verkar lossna lättast. Jag märkte därför mitt eget med texten “STOP – WRONG UMBRELLA” på handtaget. Tuschen skulle enligt förpackningen vara vattenfast men visade sig bara vara det till hälften. Om den eventuella boven inte blev svart i själen skulle hen åtminstone bli det om fingrarna.
Då hela gruppen samlats började vi följa guiden mot sumostallet. På de smala trottoarremsorna längs gatorna såg vi ut som en rad genomskinliga maneter som långsamt guppade fram genom morgonen.
Själva besöket var ingen uppvisning utan helt vanlig vardag för brottarna och det märktes ganska snabbt. Några tränade med stor koncentration och disciplin medan andra mest såg ut som om de försökte ge ett trovärdigt intryck av att träna. Skillnaden mot vanliga gym hemma visade sig vara förvånansvärt liten. Också där finns alltid människor som verkar lägga betydligt mera energi på att förflytta sig mellan redskapen än på att faktiskt använda dem.
Luften i träningshallen var sval och nästan förvånansvärt frisk. Det man främst hörde var klatschandet av händer mot lår och bälten, stampandet mot golvet och korta kroppsliga utandningar mellan repetitionerna. Mycket av träningen såg länge ut som ändlösa variationer av att klappa sig på låren, stampa med fötterna och skutta omkring som ovanligt beslutsamma grodor. Samma rörelser om och om igen tills kroppen till slut inte längre behöver tänka.
Sumoträningen visade sig ändå vara betydligt mer intressant än jag först väntat mig. Den första frågan som automatiskt uppstår är egentligen varför. Varför äter någon frivilligt sjutusen kalorier om dagen bara för att senare försöka hindra en annan människa från att flytta honom några meter? Alla inre organ måste rimligen föra någon sorts lågintensiv protestkampanj.
Och ändå är det kanske inte märkligare än allt annat människor håller på med.
En del hoppar backe. Andra spelar bridge med samma gravallvar som om civilisationens framtid stod på spel. Någon ställer sig frivilligt på en scen i badkläder för att bli bedömd av främlingar medan andra sitter årtionden framför ett piano och försöker pressa ytterligare några procent skönhet ur Chopin.
Vi verkar hela tiden skapa små ramverk med regler och motstånd där vi sedan försöker förädla oss själva. Eller också låter vi andra göra det åt oss. Vi föder upp hundar, katter och hästar enligt system vi själva hittat på och känner sedan stolthet då de lyckas leva upp till dem.
Kanske är det egentligen inte målet som driver oss särskilt länge. Så fort man når fram börjar människor nästan omedelbart uppfinna nya regler för att åter skapa lite motstånd i tillvaron. Och för vissa blir till slut själva uppoffringen ett värde i sig. Nunnor, elitidrottare och ideologer verkar ofta leva betydligt närmare varandra än de själva kanske skulle vilja erkänna.
Träningen pågick i ungefär två timmar och några av brottarna arbetade betydligt hårdare än andra. Vissa kämpade så uppriktigt att de till slut fick publikens fulla sympatier. Mot slutet gled tillställningen däremot en aning över i det obligatoriskt turistiska med fotografering tillsammans med brottarna mot en frivillig liten donation. Det hela gav svaga minnen av charterresor från sjuttiotalet.
“Kom ihåg att lämna Pedro lite dricks då ni stiger av bussen.”
Men i det stora hela var det ändå en mycket intressant upplevelse om människan och hennes märkliga sätt att fungera.
Regnet fortsatte fortfarande då vi kom ut och klockan var ännu inte ens tolv. Eftersom Hokusai-museet låg bara tio minuter därifrån beslöt jag mig för att fortsätta dit.
Museet visade sig vara en ultramodern byggnad i fyra våningar där Hokusais enorma produktion bredde ut sig tillsammans med detaljerade beskrivningar av hans arbetsmetoder. Man glömmer lätt att människan bakom den berömda vågen också producerade ungefär allt annat under ett väldigt långt liv. Skisser, landskap, människor, vardagsscener och tusentals variationer av världen omkring honom.
Här i kvarteren där han levde börjar Hokusai plötsligt framstå mindre som ett motiv och mer som en människa som helt enkelt aldrig slutade arbeta.
Det slog mig också att hela området egentligen är relativt nytt. Jordbävningen 1923 förstörde stora delar av det gamla Tokyo här omkring och före det låg stadens egentliga centrum just här. Kanske är det därför området känns annorlunda än det man instinktivt väntar sig av gamla asiatiska stadsdelar. Här finns få egentliga gränder. Gatorna är bredare, rakare och ritade efter att världen redan hunnit gå sönder en gång.
På vägen från museet beslöt jag mig för att vika in på ett litet lunchställe för något snabbt och enkelt. Det visade sig i praktiken innebära en tallrik där Egg Benedict, stekt korv, sallad och en tjock japansk pannkaka med lönnsirap samsades i förvånansvärd harmoni. Till detta serverades Matcha Latte vilket fick hela måltiden att kännas som någon sorts stillsam förhandling mellan västerländsk brunch och japansk precision.
Avstånden under dagen hade dessutom varit så pass korta att det egentligen var sulorna som skött hela transporten.
Senare på kvällen tog jag åter en promenad i kvarteren kring mitt tillfälliga hem. Varje kväll verkar radien långsamt utvidgas några hundra meter i takt med att området börjar kännas mindre främmande. Ikväll råkade jag dessutom stöta på gamla bekanta ungefär en dryg kilometer härifrån. HM och Flying Tiger låg plötsligt där mitt i Tokyo som om globaliseringen till slut bara tröttnat på att uppfinna nya idéer och istället börjat kopiera samma kvarter om och om igen.
Tyvärr hade telefonen då redan gett upp för dagen så själva köpcentret får vänta till i morgon då både jag och batteriet förhoppningsvis återhämtat oss något.
Jag gick också förbi ett postkontor som redan hunnit stänga men som jag tänkte återvända till senare. Det känns på något sätt märkligt lockande att posta någonting fysiskt från en stad där så mycket annat fungerar helt utan papper, frimärken och mänsklig handstil.