Det hade regnat hela dagen. Inte dramatiskt. Bara ett envist kallt regn som långsamt verkar övertyga människor om att inomhusvistelse trots allt är civilisationens största uppfinning. Jag beslöt därför att göra det som människor i sådant väder gjort i århundraden — gå på museum.
Första målet blev Nationalmuseet i Ueno där köerna började redan innan man egentligen såg själva kön. Först syns ungefär tio procent av den. Sedan ringlar den oskyldigt runt ett hörn där den plötsligt tänjt ut sig till full biologisk längd innan den längre fram återvänder in i synfältet som om ingenting hänt.
Då man väl når fram till biljettkassan får man dessutom veta att man egentligen inte hade behövt betala inträde alls eftersom man passerat sextiofemårsstrecket. Det skulle åtminstone ha varit mycket användbar information om man inte redan några minuter tidigare hunnit betala avgiften i automaten bredvid.
Museet var däremot mycket intressant och fullt av skolbarn i alla åldrar. Överallt rörde sig små grupper i raka byxor, slipsar och skoluniformer som i nordiska ögon nästan får samma högtidliga känsla som då en ny kull skriftskolungdomar skall konfirmeras. Det märkliga är egentligen att så få länder använder skoluniformer. Och ändå verkar många samhällen samtidigt bygga upp rätt avancerade sociala system kring märkeskläder och designerskor.
Nationalmuseet var dessutom ovanligt sparsamt fyllt. Inte i betydelsen tomt utan snarare noggrant utvalt. Där fanns inte bara några enstaka krukskärvor som någon vid slutet av istiden suttit och petat hål i med en pinne. Japan upplevde aldrig istiden riktigt på samma sätt som Europa. Medan vi ännu tillverkade skärvor gjorde de redan krukor och fat.
Museet hade ställt fram utomordentligt vackra träskulpturer, religiösa artefakter, lackarbeten och svärdsklingor smidda av namngivna mästare för över tusen år sedan. Det finns någonting märkligt gripande i att stå och betrakta föremål där människan bakom arbetet fortfarande är ihågkommen efter ett millennium. Vackra kimonor och porslinsarbeten fyllde salarna och tiden började långsamt försvinna på det sätt den ibland gör på riktigt bra museer.
Efter några timmar började också hungern göra sig påmind och jag fortsatte vidare till National Museum of Nature and Science som däremot blev en liten besvikelse. Där fanns mängder av märkliga apparater, glänsande mässing, slipat glas och tekniska konstruktioner där varje enskild mojäng säkert varit intressantare än den föregående. Problemet var bara att nästan all information stod på japanska vilket gjorde att hela upplevelsen fick något märkligt stumt över sig.
Det slog mig samtidigt hur styvmoderligt tekniska museer nästan alltid behandlas jämfört med konstmuseer. Konst går relativt lätt att ställa ut. Ett vackert svärd, en lacklåda eller en kimono behöver egentligen ingen längre förklaring för att människor skall förstå att föremålet har värde.
Teknik fungerar annorlunda. Nästan ingen uppfinning föds färdig på en gång. Den itereras fram genom försök, misstag och generationer av förbättringar tills man till slut står där med en apparat ingen längre ens minns att någon en gång faktiskt uppfunnit. Vid det laget har ofta både tidigare versioner och människorna bakom dem redan kastats bort för länge sedan.
Kanske kräver tekniska museer också en helt annan sorts personal. Det är betydligt lättare att ställa en hög gamla apparater i en monter och skriva “antik teknik” än att faktiskt förklara varför de en gång förändrade världen.
Och ändå är det ju den delen som gjort allt det andra möjligt. Någon måste först förstå stålet, verktygen, ugnarna, vävstolarna och mekaniken innan civilisationen kan börja tillverka sina vackra svärd, lackarbeten och sidenkimonor.
Museets restaurang visade sig dessutom använda kölappssystem. Då jag tänkte ta mig en lätt lunch satt det därför redan en hel rad hungrigheter utanför restaurangen med små nummerlappar i händerna och samma stillsamma uppgivenhet man ser på flygfält och vårdcentraler världen över.
Jag tassade därför vidare till första bästa restaurang utanför museiområdet som fortfarande hade lediga sittplatser och åt istället någon sorts thailändsk lunch som antagligen redan hunnit genomgå flera kulturella översättningar innan den landade framför mig i Tokyo.
Klockan var fortfarande inte mer än halv fyra och jag hade dessutom fått information om en antikloppmarknad på Kotto Dori som skulle öppna klockan sjutton. Nu när man dessutom börjat utveckla ett visst självförtroende som metroresenär anlände jag naturligtvis till området redan några minuter före utsatt tid.
Verkligheten slog däremot ganska snabbt tillbaka. Loppmarknaden visade sig vara betydligt mera lopp än antik och själva evenemanget ungefär i storleksklass med Briq-à-brac-bordet vid en finländsk sommarteater.
Det mest antika jag egentligen lyckades identifiera var en kort Iittala Festivo-ljusstake för fyratusen lokala pengar. Den stod där mycket värdigt bland diverse gamla handväskor, porslinskoppar och föremål som redan förlorat kontakten med både sitt ursprung och användningsområde.
Men roligt var det ändå att för första gången röra sig ordentligt på sydvästra sidan av centrum. Det var också där jag på allvar började lägga märke till hur märkligt stilfri mycket av den japanska arkitekturen egentligen är.
Husen verkar sällan byggda för att passa in i någon större estetisk vision utan snarare för att fylla ett behov som råkade finnas just då. Här tycks ingen liten kommunal byråkrat ha suttit och fantiserat ihop att det enda som passar bredvid grannhuset är ännu en åtta trappors trevåningslänga i samma stil och färg.
Resultatet blir ibland märkligt men samtidigt väldigt levande. Små hus står bredvid glasfasader, kontor bredvid restauranger och bostäder ovanpå nästan vad som helst. Staden känns byggd lager ovanpå lager istället för ritad färdig från början.
Jag börjar dessutom misstänka att mycket europeisk regionplanering egentligen skapar ganska livlösa städer. Om människor förväntas arbeta i ett område och sova i ett annat uppstår mest trafik däremellan och stadsdelar som bara lever halva dygnet. Det ena området står tomt på dagen och det andra över natten.
Egentligen återstod sedan bara hemresan och den blev både längre och betydligt mera packad än mina tidigare färder genom staden eftersom jag lyckades träffa själva fredagsrusningen. Människorna stod tätt, nästan i svensk rättning, men trots mängden behölls samma märkliga lugn som överallt annars här. Ingen verkade egentligen närvarande i situationen. Alla stod där tillsammans men samtidigt ensamma, försjunkna i sina telefoner, sina tankar eller bara i den där stilla frånvaron som kollektivtrafik verkar framkalla i riktigt stora städer.
Det slog mig att Tokyo kanske fungerar just därför att människor här verkar ha accepterat att de hela tiden delar utrymme med andra. Ingen förväntar sig ensamhet och därför behöver ingen heller försvara sitt revir särskilt aggressivt. Flödet blir viktigare än individen för en stund.
När jag till slut kom tillbaka till mitt tillfälliga hem hade regnet fortfarande inte riktigt bestämt sig för om det tänkte fortsätta eller ge upp. Paraplyet med sitt allt suddigare “STOP – WRONG UMBRELLA” stod lutat i hörnet som en trött deltagare efter ännu en arbetsdag i kollektivets tjänst.
I morgon tar Tokyo-vistelsen slut. Innan tåget sedan bär vidare mot Nagiso väntar ändå ännu en snabbkurs i kyūdō. Det känns på något sätt logiskt att avsluta vistelsen här med ytterligare en japansk disciplin där människor i åratal upprepar samma rörelser i jakt på någonting som antagligen aldrig helt går att uppnå.