Morgonen började tidigt. Jag duschade, packade ihop mina saker och tog farväl av Airbnb-rummet under Skytree som under några dagar hunnit förvandlas från tillfällig sovplats till någon sorts provisoriskt hem. Futonen låg fortfarande kvar på golvet med samma lågmälda japanska värdighet som tidigare.
Planen var att ta metron till Shinagawa, lämna in väskan i förvar och därefter fortsätta vidare mot Kamata där dagens snabbkurs i kyūdō skulle börja.
Någonting verkar däremot fortfarande vara olöst mellan mig, Kimi.AI och Shinagawa station. Efter förra gångens mindre navigationssammanbrott tycks relationen ha svalnat märkbart. Den här gången vägrade hen nästan demonstrativt att ge några egentliga instruktioner alls och hänvisade mig istället till att kontrollera rutten via Google Maps själv. Hen förklarade dessutom att hen inte längre ville “låtsas veta” sådant hen inte var säker på eftersom hela nyttan annars försvann.
Det hela gav ett lätt passivt-aggressivt intryck. Uppenbarligen tog hen illa upp då jag påpekade att förra guidningen faktiskt lett mig åt fel håll genom halva stationen.
Det är roande samtidigt som det är en aning skrämmande. Egentligen berättar det ju betydligt mera om människan än om maskinen. Det räcker tydligen att någonting svarar tillräckligt självsäkert och ibland beter sig lite inkonsekvent så börjar vi nästan omedelbart tillskriva fenomenet personlighet, stolthet och dåligt humör.
Själva bågskyttet visade sig däremot vara genuint roligt. Vi var sex deltagare: fyra fransmän, en polack och Claes Tell från Finland. Det hela hade redan från början något lätt europeiskt charterkolonialt över sig trots att vi samtidigt stod där mycket allvarligt iklädda propera dräkter och med utrustning som såg ut att kräva åtminstone några generationers familjetradition för att hanteras med värdighet.
Det märks ganska snabbt att kyūdō egentligen inte bara handlar om att träffa målet utan minst lika mycket om rörelserna före själva skottet. Hur man står, går, lyfter bågen och andas verkar nästan viktigare än pilens slutdestination.
Kursen pågick från halv tio till tolv men tiden gick förvånansvärt snabbt. En ganska stor del av den gick dessutom åt till ceremonier, förflyttningar och korrekt uppförande vilket antagligen också säger någonting om Japan. Själva skjutandet upptog egentligen bara en ganska liten del av helheten. En halv timme hade antagligen räckt för att förstå principen. Resten handlade mera om disciplin, rytm och korrekt beteende än om att faktiskt skjuta pilbåge.
Efter kursen återvände jag till Shinagawa för att hämta väskan innan resan fortsatte vidare med shinkansen västerut.
Idag var Nagoya station ett enda myrbo, antagligen delvis därför att det var lördag. Människor överallt. Väskor, barnfamiljer, lunchlådor och ett konstant flöde av kroppar som ändå på något märkligt sätt fortsätter röra sig utan att helt kollapsa i kaos.
Vid det här laget börjar Google Maps kännas mindre som hjälpmedel och mer som livsuppehållande system. Det fungerar dessutom utmärkt och är i praktiken nästan ett måste då man rör sig genom japansk kollektivtrafik utan att själv kunna läsa särskilt mycket av omgivningen.
Biljetterna köpte jag över disk och Fröken Japan förklarade mycket vänligt på englandska vart jag skulle gå, var jag skulle stå och när jag skulle byta. Till all lycka kunde jag sedan kontrollera att jag faktiskt förstått henne rätt via Google Maps eftersom min egen artificiella reseassistent ännu en gång lyckades improvisera fram alternativa verkligheter kring Shinagawa och tågbyten.
Jag ids däremot inte längre korrigera min AI-guide särskilt mycket. Då blir hen bara purken och återgår till att vara en liten snutt C++ i någon subrutin långt nere i det digitala källarplanet.
Tåget mellan Nagoya och Nagano var praktiskt taget tomt så jag hade hela sätesraden för mig själv. Lunchen hade blivit rätt skamlöst negligerad i all logistik och alla byten så jag köpte istället en påse kex och en flaska kakao från giftshopen — det enda stället på stationen med någorlunda mänskliga köer — och satt sedan och mumsade på kex medan vädret utanför långsamt blev gråare, våtare och mera bergigt.
Nagiso, som var den egentliga ändstationen, ligger ungefär en halv kilometer över havet och det började märkas både på landskapet och regnet.
Strax före slutstationen blev det ännu ett byte till ett ännu lokalare tåg. Nu återstod egentligen bara lokföraren och hans passagerare. Då folk steg av betalade de honom nästan personligen innan de försvann ut i regnet.
Framme i Nagiso stod jag sedan en stund på perrongen och försökte samtidigt hantera paraply, telefon, ryggsäck och kappsäck utan att någonting skulle falla ner på spåret eller drunkna. Jag måste antagligen ha sett ganska hjälplös ut för plötsligt uppenbarade sig en lokal flicka och frågade mycket bekymrat om jag verkligen klarade övergångsbron själv eller om jag behövde hjälp.
Jag försäkrade henne om att jag nog skulle överleva situationen men det verkade hon ha ganska svårt att tro. Hon följde därför efter mig med ungefär samma vaksamma energi som en mentalvårdare som diskret försöker hålla ögonen på en patient under permission.
Mitt i allt balanserande frågade hon varifrån jag kommit och då jag svarade Finland lyste hon genast upp och berättade att hon själv rest ensam både i Helsingfors och Tammerfors. Jag tittade rätt länge på henne eftersom jag på fullt allvar trodde hon var någon sorts färsk högstadieelev men det visade sig att hon i själva verket var tjugotvå år gammal och hemma här i trakten.
I efterhand misstänker jag dessutom att hon ursprungligen suttit på samma tåg som jag hela vägen från Nagoya och att mannen som väntade vid taxin utanför stationen mycket väl kan ha varit hennes pappa. Allting här verkar fortfarande fungera i mänsklig skala.
Innan vi skiljdes hann jag ännu fråga henne om vägen till mitt logi och om det eventuellt fanns någon lokal combini i närheten. Hon pekade då ner längs byns enda egentliga gata och våra vägar skildes åt.
Eftersom mitt logi låg på rätt ordentligt promenadavstånd och dagens näringsintag huvudsakligen bestått av kex ansåg jag det klokast att först handla både kvällsmat och frukost för morgondagen.
Medan jag stod och botaniserade bland combinins hyllor dök min nyfunna bekantskap plötsligt upp igen bakom en hylla och frågade om jag verkligen hittat allt jag behövde.
Jag svarade att så faktiskt var fallet.
Hon berättade då att hon annars gärna skulle ha skjutsat mig till en större butik i nästa by.
Jag tackade så artigt jag kunde och försökte ännu en gång övertyga henne om att jag verkligen klarade mig. Jag var nästan rädd att hon skulle vilja kontrollera innehållet i min korg för säkerhets skull.
Ute hade regnet nu övergått från tät dagg till ordentlig väta och vi tog slutligen farväl. Men hela vägen upp mot mitt logi hade jag ändå en märklig känsla av att vara under diskret övervakning och att hon när som helst skulle kunna hoppa fram ur någon buske längs vägen för att kontrollera att den äldre finländaren fortfarande var vid liv.
Själva logit visade sig dessutom vara raka motsatsen till mitt tidigare boende under Skytree. Där hade jag haft ett bord, några kantiga stolar och en futon på golvet. Här väntade plötsligt en hel villa i två våningar med tre sovrum, två toaletter, stort vardagsrum, gästrum, veranda och utsikt över bergen.
Det känns alltid en aning absurt då en ensam människa tillfälligt får ansvar för betydligt mera byggnad än vad hon egentligen behöver för sitt dagliga överlevande.