Allting har ett slut och idag var den sista dagen uppe i bergen.
Egentligen skulle ingenting särskilt hända den dagen. Den skulle mest bestå av att långsamt transportera mig från bergen mot Kanazawa genom ett ändlöst tågåkande.
Huset jag bott i var på något märkligt sätt både japanskt och nordiskt samtidigt och gav en tydlig känsla av att någon ingenjör någon gång planerat det. Det fanns avbrytare i varje hörn och det var vanligtvis först den tredje man tryckte på som tände rätt lampa.
En golvlampa stod tänd ända till sista kvällen men jag vägrade ge upp tanken att man kunde släcka den utan att måsta dra ut stöpseln.
Till slut hittade jag avbrytaren som visade sig vara så elegant integrerad i själva konstruktionen att den närmast upphört att existera som separat objekt.
Dagen innehöll inte mycket mera än att packa ihop mina saker och skriva ett litet brev som följe till Geisha-chokladen jag tagit med hemifrån för just det ändamålet.
Ödet ville inte att avskedet skulle bli en enkel procedur. Medan jag satt på sängen i sovrummet och lyfte ner de sista sakerna i kappsäcken hörde jag plötsligt hur vatten började forsa någonstans.
En snabb blick in i badrummet klargjorde situationen. Det sprutade vatten ur blandaren ut över golvet. Hela termostatdelen hade gett vika och låg en bit därifrån med fjädrar och brickor utspridda omkring sig.
Japanska badrum — eller tvättrum snarare — är byggda för att tåla vatten så situationen var aldrig direkt katastrofal och någon översvämning behövde man inte vänta sig. Någonting måste ändå göras.
Termostatdelen gick inte längre att skruva tillbaka eftersom plasthylsan som hållit allting på plats helt enkelt brustit.
En snabb situationsöverblick ledde till slutsatsen att utomstående hjälp skulle behövas.
Jag steg ut på backen för att se om någon överhuvudtaget var i rörelse innan jag började gå från hus till hus. Jag sneglade samtidigt in på gårdarna i hopp om att något hus skulle avslöja en invånare genom bil, verktyg eller annan mänsklig aktivitet.
Den enda människa som syntes till var en gammal kvinna som knappast kunde bidra med mycket hjälp hur vänlig och oförstående hon än verkade vara.
Till slut knackade jag på en dörr och lyckades med translatorns hjälp få med mig kvinnan ut för att inspektera katastrofen. Hon tog av sig strumporna och steg in hela tiden ojande och mumlande någonting på japanska. Turvis inspekterade hon vattenflödet, turvis mig.
Hon reste sig plötsligt som om det börjat brinna någonstans, drog på sig strumporna och tofflorna och gick ut på trappan där hon ropade någonting på japanska mot plantorna i grannhusets täppa.
En man stack upp sitt hattbeprydda huvud. Han såg ut som fiskare ser ut i animerade japanska filmer. Väderbiten och tanig.
Hon sade något med bestämd ton och han kom snällt över med sekatören fortfarande i handen. Tillsammans granskade de sedan eländet och utbytte djupa åsikter om situationen på japanska.
När han konstaterat att sekatören inte var rätt redskap i den här situationen sade de något till mig och mannen försvann ur tablån.
Nu hade redan de närmaste grannarna fått nys om saken och samlades utanför trappan där de parlamenterade livligt ute på gården. Jag hade då redan trillat ur deras ekvation som en obekant man man kunde förkorta bort.
Diskussionen fortsatte tills mannen med skruvmejseln dök upp. Snabbt steg han in, gick genom korridoren in i badrummet och stängde med några rörelser blandarens ventil. Syndafloden tog slut.
Utan att kommentera saken vidare gick han därifrån och lämnade gruppen ute på gården som sakta började upplösas. Damen som jag först talat med vände sig ännu mot mig och sade någonting som jag kvitterade med en djup bugning innan även hon försvann tillbaka till sitt.
Jag satte mig sedan en stund på sängen för att försöka hitta något telefonnummer till hyresvärden så att jag kunde få bekräftat att det faktiskt var i sin ordning att lämna huset.
Jag satt inte länge innan någon ropade vid ytterdörren.
Där stod en gråhårig förnöjsam man som såg ut att efter pensioneringen långsamt ha funnit sin plats i trädgården. I handen höll han sin telefon som han viftade med och jag förstod att det var hyresvärden som var på linjen.
Vi försökte reda ut situationen utan att riktigt förstå varandra så jag sträckte tillbaka luren. Han avslutade samtalet och satte undan telefonen.
Vi försökte sedan kommunicera med translatorn men han förklarade gestikulerande att han inte kunde läsa vad den skrev utan sina glasögon så jag lånade honom mina.
Han visste inte heller riktigt när han skulle trycka och när han skulle tala så diskussionen blev fragmentarisk med ständiga glasögonbyten medan “daffodils” dök upp med jämna mellanrum.
Vi smålog mest åt situationen medan translatorn fortsatte producera lösryckta ord mellan glasögonbytena. Någonstans mellan narcisserna, de bristfälliga översättningarna och de korta ögonblick då insikten plötsligt nådde fram uppstod ändå en förståelse som ingen maskin riktigt kommer att kunna översätta.
Samtidigt accepterade vi nog båda två att tiderna redan förändrats och att vi åtminstone delvis hade slutat försöka hålla jämna steg med förstäven.
Kraftigt försenad fann jag mig till slut sittande på tåget mot Nagoya med enkelbiljetten i fickan. Dagen skulle ännu bestå av flera tågbyten innan jag nådde Kanazawa. Missade förmiddagstågen och fick vänta ett par timmar på nästa avgång. Tåget var nästan tomt då det stannade till på platform 3 och jag satte mig på en plats på skuggsidan av vagnen. Den lättade känslan av att äntligen sitta i tåget berodde delvis på att morgonens vattenincident nu var avklarad och att den lyckligtvis inte inträffat under vandringsdagen till Magome.
Jag satt mest försjunken i telefonen och försökte komma ikapp de mail som samlats under morgonens dramatik medan stationerna långsamt avlöste varandra. Någonting väckte mig plötsligt ur min halvdvala och då jag såg upp var tåget nästan tomt sånär som på ett ungt par som just stigit ombord. De tog tag i bänken och vände den med ryggen i färdriktningen innan de satte sig.
Jag satt en stund medan hjärnan långsamt pusslade ihop situationen innan jag såg frågande på den unga mannen och sade:
“Nagoya?”
Med ett stort frågetecken efter.
Han skakade på huvudet och förklarade vänligt att tåget nu skulle börja köra tillbaka åt motsatt håll och att jag därför måste byta.
Förbryllad steg jag av tåget och började genast se mig omkring efter någon i uniform som kunde förklara situationen. Längst fram i den nya färdriktningen stod en konduktör som, om jag förstått honom rätt, förklarade att tåget till Nagoya skulle avgå från samma perrong bara han först fått iväg det här tåget.
Medan min hjärna ännu försökte bearbeta beskedet dök den unga mannen från tåget upp igen och frågade om det möjligen var min kappsäck som fortfarande låg kvar på hatthyllan.
Förläget småskrattande följde jag honom tillbaka till tåget och hämtade mitt bagage medan han samtidigt förklarade att tåget till Nagoya enligt hans mening skulle avgå från platformen mitt emot.
När jag tittade över spåren i den riktningen såg det dessutom rimligt ut eftersom det redan samlats en större grupp människor där. Med ett stadigt tag om bagaget släpade jag det uppför trapporna till övergången där en ung kvinna kom emot. Jag stannade henne för att ännu försäkra mig om att riktningen faktiskt var den rätta.
Hon bekräftade vänligt att så var fallet.
Länge hann jag ändå inte stå på den andra perrongen innan hon återvände och smått blygsamt bad att ännu en gång få se min biljett. Hon studerade den grubblande en stund, bokstaverade varje tecken och gick sedan bort till biljettförsäljaren för konsultation.
Därefter vände hon sig åter mot mig och pekade mot tåget som just stod inne på den ursprungliga perrongen.
“Do you mean the train that’s already standing there?” frågade jag.
“Yes”, svarade hon.
Innan hennes “Yes” ljudit till slut var jag på väg. Jag tror att jag aldrig tidigare förflyttat mig själv och allt mitt bagage snabbare mellan två japanska perronger men innan tågdörrarna stängdes stod jag ombord på tåget till Nagoya.
Efter dagens tågåkande började jag småningom förstå hur järnvägssystemet fungerade — vem man egentligen skulle rådfråga. Inte apparna. Inte skyltarna. Utan spärrvakterna. De visste redan vart man skulle, var man borde befinna sig härnäst och hur snabbt man ännu måste springa för att hinna dit.
Då tåget rullade in på Kanazawas station närmade sig eftermiddagen sitt slut.
Det oskrivna blad som på morgonen mest verkade komma att fyllas av perrongljud och högtalaranvisningar hade under dagen långsamt fyllts med människor, incidenter och små upplevelser.
På rummet i Kanazawa väntade en bäddad säng.