Dagen började varm och stilla medan jag långsamt packade ihop mina saker för ännu ett uppbrott. Efter några dagar i SOKIs ljusa minimalism skulle resan åter byta rytm och fortsätta i ett gammalt japanskt värdshus med regn och madrasser på golvet.
Jag hade inte koll på om hotellfrukosten ingick eller inte och kände mig heller inte särskilt bunden av saken. Samtidigt märkte jag att jag inte saknat hotellfrukostar särskilt mycket under resan.
Hotellfrukostar fungerar kanske främst som någon sorts morgonsamling där människor frågar hur man sovit och hur dagens program ser ut. När man reser ensam har man redan alla svaren färdigt i fickan och hela ritualen skulle småningom kännas som någon sorts cocktailprat med sig själv.
Mina morgnar hade istället blivit ett slags långsamt window-shopande kring frukosten. Man går omkring en stund mellan caféer, bagerier och små restauranger medan hungern långsamt förhandlar med medvetandet.
Till slut brukar hungern vinna och man viker in någonstans för morgonkaffe.
Så den här morgonen blev det till slut en “milanesisk frukostsmörgås med avokado och räkor” tillsammans med kallt kaffe.
Damen i kassan hade hårfärg “annan”. Kvinnor här verkar huvudsakligen ha två hårfärger: svart eller annan. Den senare kan sedan vara blond, rosa, violett eller möjligen ljusblått men hör definitivt till kategorin “annan”.
Jag var på väg mot Higashi Chaya District — ett område känt för design, hantverk och artesanarbeten. Distriktet ligger nordost om centrum på andra sidan Asano-floden.
Allting låg fortfarande på gångavstånd och jag hade under resan knappt förflyttat mig på annat sätt än till fots. Smågatorna mellan stadsdelarna var däremot ofta rätt anonyma och den ena verkade lätt flyta ihop med den andra.
Husfasaderna mot gatan var förvånansvärt slutna och intetsägande och det som kanske mest slog mig var bristen på grönska. Kanske råkade jag bara röra mig genom ett sådant bostadsområde men det fick mig samtidigt att fundera på om husens verkliga liv och planteringar snarare finns gömda innanför fasaderna än ut mot gatan.
Higashi Chaya District visade sig däremot vara något av en turistfälla — ungefär samma sorts plats som japaner antagligen hamnar på i Helsingfors då man för dem till Borgå så att de får se på andra japaner.
Små butiker och verkstäder låg tätt längs de gamla gränderna där fotvandrande turistgrupper långsamt drev fram som små tåg mellan keramik, textilier och hantverk.
Överallt fanns dessutom guld. Kanazawa producerar tydligen nästan allt japanskt bladguld och efter en stund började det kännas som om ingen produkt längre ansågs fullständig utan åtminstone några flingor av ädelmetall. Alkohol, godis, kosmetika och läppfett — allting verkade förr eller senare få ett lätt stänk av guld över sig.
Först då man presenterade sitt visitkort verkade dörrarna öppnas till den mera verkliga världen bakom butikernas fasader där själva produktionen fortfarande pågick.
Eftersom jag anmält min ankomst till gästhuset först till klockan tre och lämnat kappsäcken i SOKIs förvaring sökte jag mig långsamt tillbaka mot centrum.
Före det blev det ändå lunch. “Kaba-yaki” eller grillad ål stod det på menyn och låg kort därefter också på min tallrik.
Den var utmärkt.
Paraplyer verkar här vara något man förhåller sig till ungefär som skor eller tandborstar — en självklar del av vardagen.
Till skillnad från London där försäljare med paraplyer till överpris plötsligt växer fram vid varje regnskur som måsar kring fiskrens väntar de här redan färdigt i varje konbini till det facila priset av 700 yen.
Också paraplyexercisen följer sina egna regler med särskilda paraplyparkeringar utanför dörrarna.
Det utlovade regnet kom också till slut. När jag nådde gästhuset var både byxben och skor genomblöta trots paraply.
I ett land med mycket regn verkar längd dessutom inte innebära någon större fördel. Vattnet från mitt paraply rann ner på grannens för att därifrån återvända in under mitt eget paraply igen.
Nina, värdinnan, mötte mig vid dörren med noggranna instruktioner om var skor och paraply skulle placeras. Incheckningen var minutiös och husreglerna många men allting framfördes under en så vänlig och lugn atmosfär att man mest fann sig nickande och bugande genom proceduren.
Mitt rum låg på andra våningen i ett hus som för ungefär 150 år sedan byggts till kimonoaffär.
Om längd inte innebär någon större fördel i regn så är det definitivt en nackdel då det gäller traditionell japansk inredning.
Att leva i ett rum med benlösa stolar och låga bord kräver definitivt ett annat perspektiv på tillvaron.
Efter litet övning sker regressionen till krypåldern ändå rätt smidigt.
Det märkliga med värdshuset var ändå tystnaden. Huset var byggt helt i trä och ungefär hundrafemtio år gammalt men ändå hördes nästan inga knarrande golv, protesterande dörrar eller skramlande fönster någonstans.
Kanske handlade det delvis om japansk byggnadsteknik med sina täta träfogar och konstruktioner utan spikar men det kändes nästan som om huset redan för länge sedan lärt sig hur människor lever tillsammans utan att störa varandra.
Värdshuset Pongyi — “munk” på burmesiska — låg inte långt från centrum så kvällen avslutades med ett ramenbesök där.
Sedan tillbaka innan värdshuset gick och lade sig.