Dagen skulle bli kulturdag med riktning söderut genom Kanazawa — samuraikvarter, museer och tempel i den tryckande värmen.
Jag brukar annars ha rätt gott lokalsinne men de små gatorna lyckades ändå till slut överlista mig.
Det är väl just då man tycker att man vet vart man är på väg som man plötsligt hittar sig själv i fel ända av pinnen.
Efter några felaktiga svängar upptäckte jag plötsligt att jag befann mig norr om gästhuset istället för söder om det.
När jag väl återfått bäringen och insåg att stationen låg bara några hundra meter bort tog jag mig dit för en snabb lunch och mental omstart.
Maten här är för övrigt förvånansvärt billig. En vanlig lunch verkar sällan kosta mycket mera än ett par tusen yen — ungefär en tia.
Den här gången blev det kyckling som serverades i en skål av stengods och om jag talat japanska skulle jag säkert blivit informerad om att den kom direkt från grillen. Det lyckades jag däremot snabbt konstatera med fingerspitzengefühl då jag brände fingertopparna så någon nytta verkar det trots allt ha funnits med tyskastudierna.
Jag tog en ny överblick av kartan och planerade rutten vidare så att risken för nya återfall i geografisk förvirring hölls på ett minimum.
Japanerna verkar annars sätta barnens välfärd mycket högt men skolgårdarna jag såg under dagen verkade samtidigt förvånansvärt miserabla. Nu vet jag förstås inte exakt vilken skola jag råkade gå förbi men den motsvarade antagligen ungefär ett högstadium hemma.
Själva gården bestod i princip bara av sand.
Den långa raka gatan jag följt genom staden slutade småningom i de gamla samuraikvarteren.
En förbipasserande guide berättade för sin grupp att kvarteren medvetet byggts med korta sträckor och tvära svängar eftersom fienden förr anlände till häst och ryttare hade svårt att ta de tvära svängarna i hög fart.
Efter stadens långa raka stråk började området plötsligt kännas nästan labyrintiskt.
Husen skilde sig tydligt från resten av staden. Ut mot gatan möttes man av murar och tunga träportar medan gårdarna innanför vilade i samma stillhet som man så ofta förknippar med japansk estetik och filosofi.
Nu hade många av husen istället förvandlats till caféer och små hantverksbutiker men kvarteren hade ändå lyckats behålla något av sitt lugn.
Det stora museiområdet låg inte långt därifrån och övergången mellan de två stadsdelarna kändes nästan overklig.
Det var nästan som om gränder från Paris plötsligt flyttats hit och sedan kryddats med asiatiska detaljer och det täta nät av kablar som verkar sväva över äldre kvarter i Japan.
Kanazawa 21st Century Museum of Modern Art är en monumental och prisbelönt byggnad av glas och vita väggar.
Museet är helt cirkelformat med en diameter på 112 meter och saknar egentlig fram- och baksida. Glasväggarna och entréerna åt olika håll gör att man nästan glider in i byggnaden snarare än anländer till den.
Innanför den runda ytterformen ligger gallerierna utspridda som vita oregelbundna lådor i olika storlek.
Man kan på många sätt jämföra byggnaden med Kiasma i Helsingfors som visserligen är något äldre men representerar samma tidsanda och samma fascination för naturligt ljus, öppna ytor och rörelse genom byggnaden.
Intill museet ligger Ishikawa Prefectural Museum of Art som på många sätt känns som den diametrala motsatsen både till form och innehåll.
Där 21st Century Museum nästan upplöser sig själv i glas, ljus och öppna former är detta ett mera klassiskt museum med stora salar fyllda av antik keramik, målningar och textilier.
Och där även vi över 65 tydligen fortfarande förväntades betala inträde.
Området innehöll ännu flera museer och tempel som lockade till vidare vandring men som får vänta till en annan gång.
Kanazawa genomkorsas, liksom många andra japanska städer, av kanaler. Det handlar ändå inte om kanaler i holländsk mening utan mera om urbaniserade åar där vattnet stundvis forsar fram nästan som i bäckar.
En snabb blick på kartan visade att jag från museiområdet kunde följa en sådan vattenled nästan hela vägen tillbaka till härbärget.
Det blev en ovanligt angenäm promenad hemåt medan kanalen långsamt ringlade sig mellan byggnader och bakgårdar och korsades av små broar.
Ofta följde cykelvägar och promenadstråk samma vattenleder genom staden.
På hemvägen stannade jag ännu för en lätt middag på ett snabbmatställe som verkade ha fört restaurangautomation långt in i framtiden.
Med en terminal på bordet kunde man välja mat ungefär som på Tinder. Man bläddrade vidare tills något plötsligt såg tillräckligt tilltalande ut.
Sedan satt man där och hoppades att verkligheten åtminstone i viss mån skulle påminna om fotografiet.
När maten väl anlände gjorde den det ombord på en liten serveringsmaskin med flera hyllor och en liten display där ansiktet borde ha varit. Med mekanisk röst och stelt leende bad den mig ta brickan innan den lugnt fortsatte vidare genom restaurangen.
Vid utgången stod en läsare som avläste kvittot och ett myntinkast där man kunde tömma fickorna på växel.
Det enda verkligt mänskliga i hela processen verkade vara damen som torkade av borden.
Dagen bromsade till slut sakta in i mitt tysta härbärge — ett logi utan tv och stressig miljö där rytmen antagligen sett ungefär likadan ut genom årtiondena.