Jag är ingen myntmänniska. Hemma har jag inte rört ett inhemskt mynt på veckor. De är av obetydligt värde, väger, fyller fickorna och får plånboken att börja likna ravioli.
Här i Japan har det däremot långsamt samlats ett mindre metallager i fickorna. Mest 10- och 100-yensmynt, någon enstaka 500-yenare och sedan ett lätt strössel av 1-yensmynt.
Vad man skall göra med 1-yensmynten har jag ännu inte förstått. De är värda ungefär en halv cent och fungerar närmast som någon sorts bokföringsvaluta.
10- och 100-yensmynten slukas mycket gärna av automaterna som finns överallt.
Det märkliga är att mynten fortfarande lever kvar trots att kreditkort fungerar nästan överallt. Få är de ställen där kort inte accepteras och om de inte gör det meddelas det vanligtvis redan vid ingången.
Det var stranddag idag och stranden låg två timmars promenad bort så bussen blev enda realistiska alternativet.
Jag frågade Nina om mitt SUICA-kort fungerade på bussarna vilket hon inte trodde men vilket kreditkort som helst skulle däremot fungera utan problem.
Man visar kortet då man stiger in och samma kort då man stiger ut och hör åter till gruppen ärliga medborgare.
Parallellt finns ett myntbaserat betalningssystem som jag ännu inte helt förstått mig på. Om det bygger enbart på människors ärlighet är jag smått imponerad.
Längst fram i bussen finns en monitor där biljettpriset visas enligt hur många hållplatser man passerat. Ju längre resa desto högre tariff.
När man sedan stiger ut lämnar man en handfull mynt i en tratt som slukar och räknar dem. Den tar emot allting men ger ingen växel tillbaka.
Det märkliga är att ingen verkar kontrollera var man steg in.
Kanske samhället här helt enkelt utgår från att om systemet missbrukas tillräckligt länge så finns det snart inga bussar kvar.
Bussarna här håller tidtabellen ungefär som hemma. Det är lätt för järnvägen att skryta med punktlighet då man rör sig på skenor.
Bussen kom och kön vid hållplatsen sögs metodiskt in i den.
Visa kort — pip.
Visa kort — pip.
Visa kort — pip.
När jag visade mitt kort svarade apparaten däremot med ett högljutt brööl.
En aning villrådig såg jag mig omkring men eftersom ingen verkade reagera nämnvärt satte jag mig bara på närmaste bänk.
Här rör sig bussen ingenstans innan alla hunnit sätta sig.
Vägen till stranden var enkel — tretton hållplatser rakt fram till ändstationen vilket passade mig perfekt med tanke på välkomstbrölet tidigare.
När jag sedan steg ut och försiktigt visade kortet för läsaren skrev displayen bara lugnt “Mastercard” och jag var fri att gå.
Själva stranden låg ännu ungefär en halvtimmes promenad bort.
Jag hade räknat med att köpa vatten och något smått att äta från någon lokal butik på vägen mot stranden. När Lawson låg på andra sidan gatan gick jag därför dit bara för att konstatera att dörrarna inte öppnade sig.
Det kändes märkligt eftersom klockan redan var över tio men jag såg samtidigt en annan affär lite längre fram längs vägen och fortsatte dit istället.
Den visade sig vara en sportfiskebutik.
Av någon anledning hade jag aldrig tidigare riktigt tänkt på att Japan faktiskt är en av världens stora producenter av sportfiskeutrustning med märken som Daiwa och Shimano.
Märkligt egentligen att jag inte stött på dem tidigare under resan.
Vägen till stranden gick bland risfält och enstaka hus. På den ena sidan såg man bergen där topparna ännu bar rester av snö medan man på den andra sidan redan kunde känna havet i luften.
Promenaden slutade i någon sorts hybridmarina med fritidsbåtar och fiskebåtar i olika storlek.
Jag vet inte vad man fiskar i de här kustvattnen men lade märke till att nästan alla båtar hade kraftiga strålkastare och lampor monterade i riggen så någon form av nattfiske verkar de syssla med.
Tablån kändes som hämtad ur en sextiotalsfilm.
“No Mister Bond. I’m No. Doctor No.”
Och runt knuten till en bod hittade jag till slut automaten jag väntat på.
Längs marinan och ute på pirerna stod män med sina fiskespön. Ett globalt fenomen.
Var än i världen riktiga fiskare dyker upp ser de nästan alltid likadana ut — inte sådana som i reklamerna med bländvita tänder, glänsande rullar och perfekt solnedgång utan de som sitter orörliga vid sina spön i kläder som ser ut att ha varit med sedan kroken uppfanns.
De sitter en och en, var för sig och väntar på överraskningar.
Längre ut, utanför hamnens vågbrytare, slog sedan havet emot. Där bredde en lång sandstrand ut sig så långt man kunde se.
Det var uppenbart att säsongen ännu inte börjat för trots veckoslutet var stranden nästan tom.
Och full av bråte.
Plastflaskor, flöten, repstumpar, garn, ämbar — allting som kan tänkas flyta iland från havet.
Här i Japan bygger hela filosofin kring skräp på att man tar det med sig hem igen och det verkar japanerna också göra minutiöst. Det finns nästan inga sopkärl längs gatorna. Istället bär människor omkring små påsar där dagens skräp långsamt samlas innan det följer med hem.
Därför kändes det svårt att tro att allt skräpet längs stranden verkligen hade sitt ursprung härifrån.
När jag någon gång sett dokumentärer om tsunamin slog det mig plötsligt hur många miljoner ton bråte och skräp som måste ha dragits ut i havet när vattnet sedan rann tillbaka.
Och mängderna som faktiskt dumpas ute i världen måste vara mångfalt större.
Efter en stund bland plastflaskor och flytande bråte känns EU:s direktiv om plastkorkar plötsligt inte fullt lika löjliga längre.
Solen var stark och stranden bestod mest av sand och vind. Efter en stund började hungern göra sig påmind och det blev dags att söka sig tillbaka in mot staden igen.
Jag hade redan hunnit gå rätt långt längs stranden så vägen tillbaka fick gå mera inåt land där gatorna åtminstone erbjöd lite skugga.
På vägen tillbaka skulle jag åter passera Lawson som vid det här laget mycket riktigt hade öppnat.
Och antagligen också varit öppet redan tidigare om jag bara försökt gå in genom dörren istället för genom väggen.
Butiken hade nämligen en liten farstu där dörrarna låg på sidorna istället för rakt mot gatan och framifrån såg man egentligen mest bara en smal skarv mellan glasrutorna.
Som den vana bussresenär jag vid det här laget hunnit bli bjöd hemresan inte längre på någon större dramatik. Jag steg lämpligt av en hållplats tidigare eftersom vägen till stationen därifrån blev kortare.
Eftermiddagen började redan luta mot kväll då jag uppe på sjätte våningen i stationshuset valde mig en bricka med fisk och ris till middag.
Det var min sista kväll i Kanazawa och tillbaka i härbärget började jag småningom samla ihop mina saker inför morgondagens avfärd.