Det gamla huset tog ett ljudlöst avsked. För härbärget var det inget märkvärdigt. Efter 
hundrafemtio år gör ännu ett adjö knappast något större intryck. Det hade blivit en personlig vistelse på härbärget och Nina vinkade av mig då jag styrde kappsäcken mot stationen.
Nagoya blir mer en avslutning än ett resemål. En sista ansträngning på slutrakan då det nya blir en upprepning och observationerna ebbar ut.
Tågresan, med tre korta byten, gick problemfritt. Att rådfråga spärrvakterna var den största insikt jag kommit till med tågresandet. Att fråga dem istället för att försöka tolka avgångstavlorna gjorde resandet betydligt smidigare. Man går genom stationerna med skygglappar — inget funderande, inget irrande mellan perrongerna. Bara vidare framåt.
Storstadskänslan slog emot mig omedelbart då jag steg av tåget i Nagoya. Det var två veckor sedan jag stått här och känt mig som om jag hamnat på Ellis Island. Nu verkade stationen inte längre skrämmande utan bara till brädden fylld med människor.
Hotel Resol låg på bekvämt avstånd från stationen. Några hundra meter. Ett lämpligt promenadavstånd. Under resan hade allt under tre kilometer förvandlats till lämpligt promenadavstånd.
Här mellan skyskraporna rör inte luften mycket på sig. Det är kvavt och varmt fast ingen sol syns.
Hotellet tog inte emot mig före klockan tre så jag hade några timmar att förbruka. Jag slog mig ner på en bänk mellan skyskraporna och såg staden röra sig förbi.
Det är rätt svårt att avgöra vem som är turist här. Utlänningar känner man igen ganska snabbt. Den långsammare gången är kanske det första man lägger märke till — och är de flera tillsammans finns det nästan alltid en självutnämnd reseledare vars instruktioner för länge sedan slutat ifrågasättas av resten av gruppen. För 
gruppdynamikens skull är det enklare att fortsätta framåt tills alla samtidigt inser att man någonstans tidigare vek av åt helt fel håll. Inhemska turister är betydligt svårare att skilja från lokalbefolkningen och lokala turister är för en utlänning helt omöjliga att upptäcka. I New York avslöjar man sig som turist redan genom att titta högre upp än bottenvåningen. Därefter brukar någon snabbt erbjuda sin högst altruistiska hjälp.
Medan jag fördrev tiden kring stationen passerade jag en liten demonstration vid ett trafikljus. De var tre personer. “Say No” stod det på plakaten. Till vad blev aldrig riktigt klart eftersom resten av texten var på japanska. En äldre dam höll ett brinnande anförande genom megafon och just då hon verkade ha kommit igång på allvar slog trafikljuset om till grönt och människorna fortsatte vidare över gatan. Det måste vara frustrerande att aldrig riktigt nå fram med sitt budskap.
Jag bokade in mig klockan tre. Idag på nionde våningen med en säng och stolar på ben. Mitt normala liv började hitta sina fåror igen. Vid stationen låg en shoppingmall i tolv våningar — en storstadsmarknad med butiker och restauranger. Kvällen avslutades med sushi på mallen och en lugn kväll på hotellet. Återgången till vardagen hade börjat.
Medan jag sov vann Finland världsmästerskapet i ishockey helt utan min hjälp.