Måndag visade sig vara en dålig dag för museer i Japan. Nästan allt jag hade tänkt besöka höll stängt. Det spelade inte så stor roll. Vädret var varmt och dagens egentliga mål låg några kilometer bort.
Målet var Parco. Där fanns Sekaido som jag tänkt besöka för att komplettera mina inköp av konstnärsmaterial. Jag lämnade hotellet utan någon större brådska och sökte mig fram längs gator där husen gav åtminstone lite skugga. Redan tidigt på dagen låg värmen kvar mellan byggnaderna och gjorde promenaden långsammare än kartan antydde.
Google Maps hade blivit en ständig följeslagare under resan. Med blicken växlande mellan skärmen och de blå punkterna som ledde mig genom staden lade jag märke till att flera av Nagoyas museer låg samlade kring Shirakawa Park. Science Museum, City Art Museum och samurajmuseet. Den stora parken med sina träd och öppna gräsytor syntes på långt håll. Fontänen skickade sina vattenstrålar högt upp i luften och såg betydligt mer inbjudande ut än de solheta trottoarerna. Museerna var stängda. Det var måndag. Jag lade dem på minnet. Imorgon var också en dag.
När jag fortsatte vidare mot Parco stötte jag på någon form av indiskt evenemang. Musik strömmade ur högtalarna och luften var fylld av dofter från matstånd som radat upp sig längs området. Scenen stod tom just då jag passerade men allt tydde på att uppträdanden förekommit tidigare under dagen eller skulle börja senare.
Det som först slog mig var att publiken till största delen verkade bestå av indier. Kvinnor i färggranna saris stod samlade i grupper och samtalade medan barn sprang mellan stånden. Antalet japaner verkade förvånansvärt litet. Som finländare i Japan stod jag alltså och betraktade ett indiskt evenemang som verkade rikta sig till indier bosatta i Nagoya. Det gav upphov till en och annan fundering om vem som egentligen var publik till vad.
Till slut fortsatte jag mot dagens egentliga mål. Sekaido i Parco hade stått på min lista ända sedan Tokyo. När jag väl kom fram visade det sig däremot vara en betydligt mindre butik än den jag besökt där. Någon katastrof var det inte. Det fanns fortfarande gott om japanska penslar och andra småsaker som inte brukar finnas hemma och efter en stund började inköpen samla sig i korgen.
Någonstans mellan hyllorna började det också stå klart att hemresan närmade sig. Kappsäcken hade fungerat utmärkt under resan men började kännas trång. Planen hade hela tiden varit att vid behov köpa ytterligare bagage i Japan och nu verkade den tidpunkten ha kommit. Jag hade inga planer på att släpa hem en andra kappsäck så lösningen blev en enkel bag där mjuka saker kunde få resa. Använda kläder, böcker och sådant som inte skulle innebära någon större katastrof om väskan försvann på vägen.
Stranddagen hade lämnat sina spår. Näsan kändes fortfarande lätt bränd och efter en stunds funderande kompletterades inköpen med en lippis. Det är märkligt hur länge solen kan göra sig påmind efter att man lämnat stranden.
När jag till slut lämnade Parco hade eftermiddagen hunnit långt. Påsarna var fler än då jag kom och värmen hade inte gett med sig nämnvärt. Jag tog samma långsamma väg tillbaka mot hotellet, lämnade inköpen på rummet och drog mig undan en stund medan staden fortsatte att koka utanför fönstret.
Framåt kvällen började temperaturen bli mera uthärdlig och jag sökte mig tillbaka mot stationsområdet. Intill stationen låg ett shoppingkomplex av sådan storlek att det snarare liknade en egen stadsdel än ett köpcentrum. Där fanns tretton våningar butiker, från Tiffany och Cartier till sådant som närmast påminde om lokala varianter av Tiimari.
Mitt mål var betydligt mera anspråkslöst. Någonstans därinne fanns Uniqlo. Efter en stunds letande hittade jag butiken, valde ut en skjorta och köpte den mest för att kontrollera storleken. Erfarenheten hade lärt mig att kläder och storlekstabeller inte alltid delade samma verklighetsuppfattning. Tanken var att återkomma följande dag om experimentet visade sig lyckat.
Kvällen avslutades med en sen middag innan jag tog vägen förbi FamilyMart på hemvägen. Där köpte jag en flaska latte till morgonen. Det kändes som ett märkligt inköp att bära med sig genom halva världen men efter några veckor i Japan hade sådana små rutiner blivit en del av vardagen.
Tillbaka på hotellet väntade ännu en varm natt över Nagoya. Museerna fick vänta till morgondagen. Imorgon var också en dag.