Imorgon blev idag.
Tisdagen förändrade spelplanen helt. Det som varit stängt dagen innan hade plötsligt öppnat sina dörrar och jag var framför allt intresserad av Science Museum med dess planetarium. På nätet hade jag läst att biljetterna ofta tog slut tidigt på dagen och beslöt därför att vara på plats kort efter öppning. En storm var på väg in över området och hotellet lånade ut paraplyer till gäster som behövde dem. Prognosen såg inte särskilt lovande ut men avståndet till museet var ändå sådant att jag valde att promenera. Metron hade visserligen varit marginellt snabbare men även då hade en stor del av sträckan fått avverkas till fots. Mitt ISIC-kort hade överlevt resan betydligt bättre än jag själv och var fortfarande giltigt ända till oktober och jag var road varje gång jag plockade fram det. Att närma sig pensionsåldern och samtidigt få studentrabatt innehåller en viss komik. På Science Museum mottogs kortet med betydligt större entusiasm än jag väntat mig. Damen i biljettluckan verkade närmast uppriktigt glad över att få ge mig studentrabatt. Jag misstänker att hon inte var mer än tio år yngre än jag själv. På andra ställen under resan hade personalen snarare utgått från att jag var lärare. Några större köer syntes inte till då jag kom fram till Science Museums imponerande byggnad i sex våningar och jag lyckades utan problem få en biljett till planetarieföreställningen klockan 11.20.
Planetariet var dagens huvudnummer men museet i sig visade sig vara minst lika intressant. Efter besvikelsen på Tokyos tekniska museum hade mina förväntningar varit försiktigt återhållsamma. Skillnaden visade sig vara betydande och Science Museum var byggt för att användas. Nästan överallt fanns knappar att trycka på, rattar att vrida på och experiment att prova
själv. Avsaknaden av engelsk text spelade därför mindre roll än man kunde tro. Ofta räckte det med att se vad andra gjorde eller att börja undersöka saken på egen hand. Det som imponerade mest var kanske inte själva experimenten utan hur väl allting fungerade. Tusentals besökare passerar genom byggnaden varje vecka och ändå verkade apparater, modeller och demonstrationer vara i gott skick. Här märktes samma omsorg om material och hållbarhet som man stött på på många andra håll i Japan. Saker byggdes för att användas och fortsätta fungera. Då klockan närmade sig 11.20 började besökarna söka sig mot planetariet. Salen fylldes snabbt och när föreställningen började var i stort sett varje plats upptagen. Själva planetariet var imponerande. Jag hade besökt planetarier tidigare men det här var större än de flesta jag sett. Stolarna stod fristående och kunde vridas betydligt mera än i traditionella biosalonger så att man lättare kunde följa himlen ovanför sig. Jag visste sedan tidigare att Konica Minolta tillverkade planetarieutrustning men här hade man valt Zeiss. Föreställningen behandlade det astronomiska året och den ovanliga situation som uppstått då flera av planeterna samlats visuellt nära varandra på himlen. Höjdpunkten hade inträffat redan i Februari men även nu var situationen tillräckligt ovanlig för att förtjäna uppmärksamhet. Trots att salen var full rådde nästan fullständig tystnad. Ett barn på kanske tre år satt några stolar bort och visade redan före föreställningen vissa tecken på att inte vara helt överens med programmet. I utkanten av salen stod flera värdinnor diskret utplacerade och när något barn började protestera alltför högljutt eskorterades både barn och förälder lugnt men bestämt ut ur lokalen. Den enda person som verkade helt oberörd av universums mysterier satt bakom mig. Efter en stund började ett stillsamt snarkande höras från stolen bakom ryggen. Planetarier verkar uppenbarligen ha samma effekt på människor oberoende av kultur.
När jag kom ut från planetariet hade regnet tilltagit märkbart. Duggregnet från morgonen hade utvecklats till ett betydligt mera seriöst försök att blöta ner staden. Paraplyet från hotellet visade sig därför vara en klok investering, ävenom det egentligen inte kostat mig någonting. Dagens nästa mål var Osu Shopping Arcade – några täckta kvarter fyllda av spelhallar, restauranger, småbutiker och marknadsstånd. Lite Chinatown, lite ungdomskultur och lite nöjesfält på samma gång. Trots regnet var där gott om människor i rörelse och de täckta gatorna erbjöd ett välkommet skydd från vädret. Japan har ett märkligt förhållande till öppettider. Det är inte ovanligt att mindre butiker stänger mitt på dagen och öppnar igen senare. Då jag kom fram höll därför en del av verksamheten på att varva ner för eftermiddagen. Några restauranger och kaféer hade ändå öppet så jag passade på att äta en lätt lunch medan regnet fortsatte att trumma mot taken utanför. Det som fascinerade mig mest i Osu var ändå kapselautomaterna. Små mängder av dem hade dykt upp här och där under resan men här fanns hela hallar fyllda med dem.
Hundratals, ibland tusentals maskiner på rad. Fenomenet kallas Gachapon och fungerar ungefär som ett Kinderägg utan choklad. Man stoppar in några hundra yen, vrider om en ratt och får en plastkapsel med en överraskning inuti. Innehållet kunde vara nästan vad som helst. Seriefigurer, nyckelringar, dockhusmöbler eller små samlarföremål. Till och med Muminfigurer gick att hitta. Det som förbryllade mig var inte att automaterna existerade utan att de verkade vara så populära. Insatsen var nog alltid större än det faktiska värdet på innehållet och ändå stod människor och matade maskinerna med mynt. Någonstans bakom detta måste det finnas en imponerande industri med designers, tillverkare, distributörer och logistikkedjor
som producerade miljontals små plastföremål för att hålla maskinerna fyllda. Samtidigt lade jag märke till vilka figurer som inte fanns där. Disney syntes överallt. Mumin dök upp med jämna mellanrum. Däremot såg jag förvånansvärt lite av japanska jättar som Nintendo, Sega och Sony. Det kan förstås vara att jag letade på fel plats. Eller så hade de på japanskt vis slipat sin marknadsföring till den nivå där lösa fransar som kapselautomater inte längre ryms i deras vokabulär.
Regnet hade inte några planer på att ge upp. När jag lämnade Osu föll det betydligt tätare än då jag kommit dit. Hotellets paraply gjorde sitt bästa men började småningom nå gränsen för sin förmåga. Byxben, skor och ryggsäck blev gradvis fuktigare ju längre eftermiddagen led. På vägen tillbaka passerade jag Nagoya City Art Museum som dagen innan okså varit stängt. En specialutställning ägnades åt Leiji Matsumoto, mangatecknaren som avled 2023. Jag hade ingen närmare relation till vare sig honom eller manga i allmänhet och gick därför in utan några större förväntningar. Det visade sig vara ett lyckligt misstag. Betraktad som berättande intresserar manga mig fortfarande ganska lite men som enskilda bilder och affischer var mycket av materialet imponerande. Flera av verken fick mig att tänka på Toulouse-Lautrec. Inte för motiven utan för den grafiska säkerheten. Linjerna, kompositionerna och förmågan att skapa starka bilder med förhållandevis enkla medel. Utställningar har en tendens att avslöja sitt värde ganska snabbt. Antingen går man långsamt genom salarna eller så börjar man omedvetet söka sig mot utgången. Här blev jag kvar betydligt längre än jag tänkt mig och när jag till slut lämnade museet hade jag dessutom en drygt tvåhundrasidig utställningskatalog under armen.
På vägen tillbaka började regnet göra allt mindre skillnad. Det berodde inte på att det slutade regna utan på att jag till sist upptäckte vad som dolde sig under stadens gator. Tunnelbanornas ingångar hade förbryllat mig under hela vistelsen. De var nästan japanskt diskreta. Inga höga skyltar eller stolpar som syntes på långt håll. Ofta såg man dem först när man stod alldeles bredvid dem. Trapporna ner till de underjordiska gångarna var däremot något helt annat. De dök upp med jämna mellanrum längs trottoarerna och såg snarast ut som metroingångarna i Paris. Jag hade sett dem tidigare utan att ägna dem någon större uppmärksamhet. Först nu började jag använda dem. Det visade sig att de inte bara ledde till tunnelbanan. Under stadens gator
fanns ett helt nätverk av gångar, restauranger och små butiker. På sina ställen sträckte de sig hundratals meter och bildade ett parallellt stadsrum där människor kunde röra sig mellan kvarteren utan att bekymra sig om vare sig trafik eller regn. När jag väl förstått systemet kunde jag ta mig nästan hela vägen till stationen under jord. På kartan såg det komplicerat ut men i praktiken fungerade det förvånansvärt enkelt. Trapporna upp låg på gatsidan av trottoiren och det räckte med två rejäla kliv för att nå hotellets dörr.
Senare på kvällen gjorde jag ännu en sväng till shoppingkomplexet vid stationen. Skjortan jag köpt dagen innan visade sig passa utan några större överraskningar. Till skillnad från många andra tillverkare verkade Uniqlo följa europeiska storlekar tämligen väl, vilket resulterade i att jag gick därifrån med några fler än jag kommit dit med. När jag återvände till hotellet hade regnet fortfarande inte gett upp. Det spelade inte längre någon större roll. Jag hade sett de museer som dagen innan varit stängda, hittat vägen genom den underjordiska staden och fyllt den nyinköpta bagen med ytterligare några böcker och skjortor. Under dagen hade myndigheterna utfärdat stormvarningar. Längre norrut rapporterades vindar på upp till trettio meter per sekund men prognoserna tydde på att ovädret skulle fortsätta den vägen. För Nagoyas del verkade det inte bli mycket värre än det redan varit.
Det var sista natten som började.