Så var jag hemma igen.
När jag började skriva de här anteckningarna var tanken närmast att ge familj och vänner en möjlighet att följa med resan medan den pågick. Det blev betydligt fler ord än jag hade tänkt mig. Under sjutton dagar har ni fått följa med på tåg, genom stationer, museer, stränder, shoppingcenter, risfält och underjordiska gångar. Ibland genom väl genomtänkta texter. Ibland genom sådana som skrevs sent på kvällen efter en lång dag och som kanske borde ha fått vila till morgonen innan de publicerades.
Tack till alla som orkat läsa. Och ett särskilt tack till alla som kommenterat, ställt frågor eller på annat sätt visat att det faktiskt funnits någon på andra sidan skärmen.
Japan visade sig vara ungefär det jag hoppats att landet skulle vara och samtidigt något helt annat. En plats där tradition och teknik samsas utan att verka tycka att det finns någon motsättning mellan dem. Ett land som ibland kändes främmande och ibland märkligt vardagligt. Mot slutet visste jag var närmaste FamilyMart låg, hur man tog sig genom stationsområdena och vilken sida av rulltrappan man förväntades stå på. Då har ett land på något sätt slutat vara en turistattraktion och börjat bli en plats.
Under de kommande veckorna kommer jag sannolikt att komplettera berättelserna med fler fotografier och kanske någon videosnutt. Japan är samtidigt ett land där människor i allmänhet är betydligt försiktigare med fotografering än vi är vana vid, så kameran fick ibland stanna i fickan och vissa upplevelser får fortsätta leva som minnen i stället.
Resan är över men berättelsen är antagligen inte riktigt färdig ännu. Minnen har en tendens att mogna en tid efter att man kommit hem. Vissa detaljer blir mindre viktiga. Andra visar sig vara sådana man kommer ihåg långt senare.
Men själva resan slutade klockan 05.50 den fjärde juni.
Då var jag hemma.