Jag startade hemifrån redan vid åttatiden på kvällen trots att flyget inte skulle lyfta förrän 00:50. Allt var redan packat. Det fanns egentligen ingenting mera att göra hemma annat än att gå omkring och vänta på att tiden skulle börja röra sig igen. Det är bättre att vänta på en flygplats än i sitt eget vardagsrum. På flygplatsen är väntan åtminstone legitim.
Jag startade hemifrån redan vid åttatiden på kvällen trots att flyget inte skulle lyfta förrän 00:50. Allt var redan packat. Det fanns egentligen ingenting mera att göra hemma annat än att gå omkring och vänta på att tiden skulle börja röra sig igen. Det är bättre att vänta på en flygplats än i sitt eget vardagsrum. På flygplatsen är väntan åtminstone legitim.
Alla butiker hade redan stängt. Kvar fanns bara gaten och väntandet.
Så småningom började den fyllas av små asiater med ryggsäckar, nackkuddar och ett lugn som alltid verkar finnas hos människor som rest längre än man själv. Någon satt redan och sov hopvikt över sin telefon. Någon annan åt nudlar ur en pappmugg med samma koncentration som en urmakare reparerar ett fickur.
Jag hade betalat extra för en bättre stol på flyget. Officiellt för bekvämligheten. Inofficiellt med den stilla förhoppningen att ingen annan skulle vilja betala lika mycket för sätet bredvid. Det visade sig vara en av resans första lyckade investeringar.
Tretton timmar är länge i luften men märkligt kort i minnet efteråt. Tid förlorar sin normala struktur där uppe. Man äter när någon säger åt en att äta och försöker sova medan världen långsamt flyttar sig under molnen.
Immigrationen och tullen i Japan gick utan dramatik. Det första verkliga trevandet började först nere vid tågen.
Biljetten lyckades jag köpa trots språkets begränsningar och automaternas pedagogiska ambitioner. Men vilket tåg jag faktiskt skulle ta var en annan fråga. Jag frågade en ung kvinna med sin fiancé, och efter några minuter stod vi där alla tre med ungefär samma nivå av förståelse inför situationen. Hon försökte hjälpsamt läsa skyltarna. Jag försökte se intelligent ut. Hennes fiancé log artigt med den sortens leende som människor använder när de inte har den blekaste aning om vad som pågår men ändå vill bidra till god stämning.
Till slut kom jag ändå fram.
I hotellreceptionen fungerade förstås inget av mina kreditkort. Efter en kort stunds internationell bankteater betalade jag kontant istället. På rummet hittade jag sedan omedelbart exakt den lilla switch som aktiverade båda korten för utlandsbruk. Den satt fullt synlig framför mig som ett stilla japanskt hån mot västerländsk teknologisk självsäkerhet.
Rummet är litet men trevligt. Allting verkar byggt med tanken att varje kvadratcentimeter skall arbeta för sitt uppehälle. Jag klarade dessutom toaletten utan manual, vilket i Japan antagligen räknas som en form av personlig utveckling.
Nu är det morgon i Nagoya.
Staden utanför håller just på att vakna och jag sitter med datorn öppen och försöker påbörja den här resan också i ord. Det känns fortfarande en aning overkligt att vara här. Som om kroppen anlänt några timmar före resten av människan.