På fyrtiofemte våningen sitter jag med en matchaglass i en stad så stor att varje förflyttning börjar likna en dagsutflykt. Övergångsställena här är breda som salutorget hemma och människoströmmarna rör sig genom dem med samma lugna självklarhet som tidvatten.
Det finns tre slags båtmänniskor då man lägger till vid en ö i skärgården. De som genast skall gå runt ön. De som måste bestiga den högsta punkten. Och de som först söker efter närmaste buske. Själv hör jag tydligen till den mellersta kategorin. Liksom många andra här uppe verkar jag behöva höjd för att förstå var jag egentligen befinner mig.
Tokyo breder ut sig åt alla håll som om någon fortsatt bygga stad långt efter att det redan borde ha räckt.
Matchaglassen är för övrigt utmärkt. Som turist kunde jag naturligtvis inte heller låta bli att betala extra för kärlet. Det står nu framför mig med samma självsäkra japanska design som om det varit tänkt att överleva åtminstone tre generationer försiktiga ägare.
