Gårdagen började med en resa till Sekaido i Shinjuku. Det var ordentligt hett ute redan från morgonen vilket gjorde att metron plötsligt började kännas mindre som transportsystem och mer som klimatursäkt.
Sekaido visade sig bestå av fem våningar konst- och kontorsmaterial. Eller rättare sagt: fem våningar av allt människan någonsin eventuellt kunde behöva för att organisera, illustrera, mäta, skära, limma eller arkivera sitt liv. Jag tror faktiskt att stället innehåller precis allt och därför uppstod också det omedelbara behovet att kontrollera samtliga våningar för säkerhets skull.
Hyllorna stod tätare än sätena i turistklass på ett charterflyg och mellan dem rörde sig människor med små korgar och mycket specifika mål i livet. För en människa som egentligen trivs bäst ute i skogen uppstår efter en stund en särskild sorts urban hopplöshet i sådana miljöer. Man börjar längta efter horisont och syre mellan objekten.
Trots detta lyckades jag ta mig ut därifrån med förhållandevis få nya saker. Hela våren har nämligen präglats av försök att göra mig av med överflödiga föremål. I den här åldern börjar sådan verksamhet tydligen dessutom marknadsföras under det betydligt mer definitiva namnet dödstädning.
Från Sekaido fortsatte jag vidare till Tokyo Metropolitan Government Building eftersom Youtube ansåg att detta var någonting jag borde göra och jag allt oftare verkar leva mitt liv i försiktigt samarbete med olika algoritmer.
Utsikten där uppifrån var faktiskt imponerande. Tokyo breder ut sig åt alla håll på ett sätt som får vanliga europeiska huvudstäder att framstå som tillfälliga missförstånd i terrängen. Matchaglassen var dessutom god vilket i efterhand känns som en lika viktig observation som själva arkitekturen.
Det här uppe står också en gulmålad flygel med svarta pricker på till allmänt bruk. Någon sorts klaviaturkaraoke för människor med bättre självförtroende än självinsikt. Många spelar bra och de verkliga proffsen verkar klokt nog förstå att musik vanligtvis är någonting man tar betalt för. Därför spelar de flesta här hellre än väl.
Efter varje artist kommer en dam fram med en fuktig trasa och torkar omsorgsfullt av tangenterna innan nästa människa får fortsätta kämpa med Chopin, anime-teman eller sin barndom. Märkligt nog låter själva avtorkningen ofta minst lika harmonisk som de föregående framförandena.
Allt roligt tar slut nångång och det var dags att ta ner sig på Jorden igen och rikta kosan hemåt.
Metron börjar samtidigt långsamt förvandlas från fiende till transportsystem. Egentligen är den mycket logisk och nästan överdrivet informationsrik bara man lär sig var informationen gömmer sig. Vilken vagn man skall välja för att hamna närmast rätt uppgång. Vilken trappa som leder vart. Hur människoströmmarna kommer att röra sig innan dörrarna ens öppnats.
Människorna i metron sitter som på kyrkbänkar. En del sitter med sin katekes öppen och bläddrar koncentrerat i den. Andra håller dem stilla i knäppta händer och ser nästan fromma ut. Och så finns det naturligtvis de som sover i kyrkan.
Mittemot mig satt ett ungt par. Hon skrattade åt hans historier med en entusiasm som man har på den andra dejten. Den första hade innehållit en noggrann analys av i vilka situationer skratt lönar och i vilka man gör bort sig och den kunskapen applicerades med hela ansiktet. Han satt bredvid och myste med den lugna självtillfredsställelse bara män vars skämt fungerar tillsynes riktigt bra kan uppnå.
Annars var det inte mycket liv i kyrkan.
Senare på kvällen gick jag ännu till kvartersbutiken — antingen 7-Eleven eller Lawson, vilket här börjar kännas ungefär som att försöka minnas vilken specifik gran man passerade under en skogspromenad — innan jag återvände “hem”. Nästa morgon väntade nämligen sumoträning och därmed också en ovanligt tidig väckning för att frivilligt gå flera kilometer och se mycket stora män kasta omkring varandra före frukost.
Handlandet i kvartersbutiken börjar också utvecklas till en nästan ordlös ritual. All kommunikation sker via pekfingret. Man pekar, nickar, håller fram kortet och får tillbaka sina varor med små bugningar och lågmälda fraser ingen egentligen verkar förvänta sig att utlänningen skall förstå. Hela processen är märkligt tyst men samtidigt väldigt tydlig.
Obekant är trots allt bara främmande till att börja med.