Gårdagens regn hade under natten dragit vidare och temperaturen låg på mycket drägliga tretton grader. Praktiskt taget idealiskt vandringsväder.
På dagens program stod den gamla postrutten mellan Magome och Tsumago — två små byar som fortfarande bevarats ungefär i sitt ursprungliga skick från Edo-perioden.
Nagiso, där jag bodde, ligger ungefär fem kilometer norr om Tsumago så alternativen var egentligen två. Antingen ta sig till Tsumago och därifrån vandra de åtta kilometrarna över Magome-passet som ligger på nästan åttahundra meters höjd för att sedan ordna transport tillbaka. Eller göra tvärtom: ta sig till Magome med buss eller taxi och därefter vandra tillbaka mot Tsumago och vidare hemåt därifrån.
Min artificiella rådgivare Kimi.AI ansåg att riktningen Tsumago–Magome var mindre lämplig för en sjuttiotreåring. Hen påpekar gärna min ålder i nästan alla tänkbara sammanhang. Argumentet var att ungefär åttio procent av sträckan består av uppförsbacke och att “man vanligtvis vandrar leden i motsatt riktning”.
Som sjuttiotreåring tyckte jag att sex kilometer uppförsbacke väl knappast ännu borde vara en fullständigt oöverstiglig livsuppgift. Och skulle det börja bjuda emot är det ju alltid möjligt att vända om innan man dör på ett kulturellt betydelsefullt bergspass.
Jag hade dessutom gjort en liknande vandring redan för nio år sedan — fast då boende längre söderut i Yokkaichi.
Klockan var kring tio då jag till slut gav mig iväg med Google Maps i fickan och betydligt större optimism än konsekvenstänkande.
Den första delen av vandringen var mera transportsträcka än egentlig bergsled och gick genom små urbana förortslandskap som egentligen såg ut ungefär som bergsbyar gör överallt i världen. Husen stod på behörigt avstånd från varandra men vägarna verkade huvudsakligen byggda för bilar snarare än människor till fots.
I dungarna och buskarna omkring vägen hördes intensiv fågelsång. Här uppe hade våren ännu inte riktigt hunnit lämna plats för sommaren. Japansk cettia och japansk bulbyl verkade båda vara fullständigt övertygade om att hela dalen behövde informeras om deras existens. Båda lät ungefär som koltrastar på steroider.
Med telefonen i fickan vandrar man aldrig riktigt ensam. Inför de kommande kilometrarna genom skog och berg hann jag kontrollera med min artificiella rådgivare om det i Japan ansågs kulturellt acceptabelt att vid behov pinka bakom någon buske.
Svaret blev att det nog gick för sig bara man uppträdde diskret men att det knappast skulle bli nödvändigt eftersom civilisationen i Japan sällan befinner sig särskilt långt borta.
Och bäst som det var kom mycket riktigt en toalett emot i ungefär samma makliga takt som jag själv.
Då man vandrar med tid och utan klocka i fickan tappar man ganska snabbt begreppet om avstånd. I främmande landskap är allting nytt och detaljerna längs vägen suddas långsamt ut för att i minnet bli små fragment som senare blir själva resan man minns.
Det var inte många människor i rörelse. Det var söndag morgon och klockan hade ännu inte hunnit särskilt långt på urtavlan då jag redan nådde Tsumago.
Här fanns liv. Turister hämtades hit med bussar och vägen kantades av trähus fyllda med hantverkare, små butiker och utskänkningsställen för hungriga resenärer.
Tsumago har bevarats ungefär så som byn en gång såg ut med sina låga trähus i en mycket distinkt mörkbrun ton. Virket ser nästan obehandlat ut men jag har för mig att träets yta traditionellt härdats genom att brännas vilket samtidigt gör det motståndskraftigt mot väder, insekter och svamp. Ungefär som faluröda hemma. Använder man samma metod och samma material börjar till slut också alla hus långsamt likna varandra.
Framför mig låg nu den egentliga utmaningen — den nästan åtta kilometer långa uppförsbacken mot Magome-passet. En stor del av leden bestod av något mitt emellan stig och gammal väg. Underlaget var ofta sandigt men på de brantaste partierna hade man lagt ut flata naturstenar för att göra vandringen möjlig även i regn och lera.
Ibland ringlade sig vägen uppför sluttningarna i långa serpentiner för att göra stigningen aningen mänskligare. Det är först då man själv långsamt börjar arbeta sig uppför bergen som man fullt ut inser vilken enorm logistisk apparat även ett enkelt brev en gång måste ha varit.
Det är lätt att romantisera gamla postleder tills man själv står där med ryggsäck och svettas uppför bergen. Då börjar man istället fundera över hur många människor som i århundraden faktiskt tvingats springa här med brev, dokument och allmän mänsklig administration på ryggen.
Under Edo-perioden, före internet, måste det dessutom ha varit rätt jobbigt att distribuera alla Ellos- och IKEA-kataloger genom Japan.
Bambun förekom mest i mindre dungar längs leden medan bergen i övrigt dominerades av ceder och japansk lönn. Just den japanska lönnen ger skogen en märkligt varm gulgrön ton som skiljer sig tydligt från den nordiska sommargrönan.
Vädret kunde knappast heller ha varit bättre för vandring. Molnigt, svalt och strax under femton grader. Sådant väder där kroppen hinner bli trött långt före man egentligen börjar svettas.
Mitt i en lång uppförsbacke stannade jag vid ett litet monument över det sista “black cattle” som fungerat som packdjur längs leden. Där hann närminnet plötsligt ifatt mig.
Jag hade stått vid exakt samma skylt för nio år sedan. Jag hade sett den här tidigare.
Och två sista kräk är logiskt omöjligt.
Det var alltså samma stig som då — bara i motsatt riktning.
Och långsamt började små fragment av minnesbilder komma emot mig. Tio år är ändå tillräckligt lång tid för att naturen skall hinna förändras. Träd växer, stigar flyttar sig och människor försvinner.
Monument och skyltar har ofta något längre livslängd.
Med jämna mellanrum hängde det också stora vällingklockor längs leden som vandrarna förväntades ringa i för att meddela sin ankomst. Den asiatiska svartbjörnen har nämligen ökat kraftigt i antal och under det senaste året hade tretton människor mist livet i björnattacker. Under min egen vistelse i Tokyo hade dessutom en svartbjörn lyckats irra sig in i själva staden vilket antagligen inte förbättrat relationerna mellan arterna nämnvärt.
Halvvägs uppför passet blev det dags för vandrarlunch. Apelsin och Brunbergs choklad. Det var söndag och butikerna stängda så näringsplaneringen fick huvudsakligen basera sig på sådant som tidigare råkat följa med i bagaget.
I Norge skulle sannolikt någon hurtbulle redan ha sprungit sjungande förbi medan jag ännu satt och försökte återställa vätskebalansen med apelsin och hallontryffel.
Nu var det bäst att lämna plats åt en grupp ljudliga italienare som kom rullande genom skogen som en mobil familjediskussion. Man behöver inga björnklockor då man vandrar bakom en grupp italienare.
En stund senare trodde jag redan att italienarna återvänt men det lät nog mera tjeckiskt då nästa grupp passerade. Inte för att jag egentligen skulle känna igen tjeckiska ens om jag hörde det.
Efter ett ordentligt pensum knegande passerade jag till slut passets högsta punkt på 777 meters höjd. Härifrån återstod ungefär en och en halv kilometer utförsbacke ner mot Magome.
Att vandra utför är för övrigt betydligt mera ansträngande för både fötter och knän än man först kunde tro. Uppför tar slut på lungorna. Utför börjar istället långsamt förhandla med lederna.
Till slut var jag i Magome.
Magome var till bredden fyllt av turister. Huvudgatan — egentligen byns enda riktiga gata — påminde stundvis mest om en metrostation under rusningstid.
I bergen finns det gott om rinnande vatten och invånarna i Magome hade små bassänger där de odlade fisk. Doften från grillarna och tanken på att sätta sig en stund och se människor flyta förbi längs gatan gjorde att jag slog mig ner för en halstrad fisk direkt från grillen.
Den satt bra.
Efter några timmars vandring händer något märkligt med människans konsekvenstänkande. Då man en gång redan lyckats ta sig hela vägen till Magome börjar hjärnan långsamt resonera som Forrest Gump: då kan man ju lika bra fortsätta och gå tillbaka också.
Kroppen verkar vid det laget helt enkelt ha accepterat situationen som permanent.
Vägen tillbaka började med den korta men ganska branta stigningen upp mot passets högsta punkt på 777 meter. Efter dagens tidigare övningar protesterade benen först lite symboliskt men verkade sedan acceptera att projektet tydligen fortfarande pågick.
Det märkliga med att vända om på en vandringsled är hur hela människoströmmen plötsligt byter karaktär. På vägen upp hade alla kämpat sig framåt med samma lätt sammanbitna ansiktsuttryck. Nu mötte jag istället människor som redan klarat den sista stigningen och bara hade utförsbacke kvar mot målet.
Vädret fortsatte att vara praktiskt taget idealiskt för vandring. Molnigt, torrt och omkring femton grader. Längs stigen blommade fortfarande vårväxter och buskar här uppe i bergen trots att våren nere på slätterna redan börjat övergå i försommar.
Efter att jag åter nått passets högsta punkt blev det nästan ett litet nöje att möta andra vandrare och kunna meddela:
“ännu tvåhundra meter — sedan bara utförsbacke.”
I Magome köpte jag mig också en egen björnbjällra som jag fäste i ryggsäcken.
Så länge det klingade någonstans bakom ryggen visste man att projektet fortfarande fortskred.
Min lunchbänk på ditvägen såg nu på tillbakavägen ännu mera inbjudande ut. Den hade säkert stått här redan nio år tidigare — antagligen nio generationer tidigare — men av praktiska skäl fått stå kvar.
Menyn var densamma som på ditvägen.
En svartvit fjäril fladdrade förbi och satte sig på den sandiga stigen. I bakgrunden hördes Medaki-bäcken brusande fortsätta sin väg mot vattenfallet längre fram.
Klockan hade hunnit långt in i sena eftermiddagen då jag återvände till Tsumago. Byn hade nu nästan helt gått i söndagsdvala. Stånden var förbommade, restaurangerna tysta och gatorna nästan tomma.
Det kändes märkligt att vandra genom samma plats som några timmar tidigare varit fylld av människor, rörelse och röster. Nu låg allting stilla som om själva byn tillfälligt slutat spela sin roll.
Något lätt Fölisö-aktigt vilade över hela stämningen. Som en plats som egentligen lever först då besökarna anländer och långsamt återgår till kuliss då de försvinner hem igen.
Nu återstod egentligen bara den fem kilometer långa transportsträckan tillbaka till Nagiso.
Hoppet om att den lokala butiken ännu skulle hålla söndagsöppet var futilt men automaterna längs vägen lyckades åtminstone förse mig med kaffe på flaska för följande morgon.
Japan verkar för övrigt vara byggt kring den underförstådda principen att människan kanske kan klara sig utan mycket — men knappast utan varm eller kall dryck inom synhåll.
Min lilla söndagspromenad hade under dagens lopp tänjt ut sig till en vandring på tjugosex kilometer.
Man kommer långt med sina seglardojor.