Jag skulle sitta länge på stationen i Nagiso innan något tåg skulle barmhärtiga sig och stanna. Det hade byråkraterna bestämt.
Det var första gången jag såg stationen i dagsljus. En typisk småstadsstation där allting verkar mötas — tåg, bussar och taxi — innan människorna långsamt transporteras vidare åt olika håll.
Bakom mig i vänthallen satt buddhistmunkar på tv:n och lågmält brummade fram sina böner medan högtalarna med jämna mellanrum meddelade något obegripligt men säkert viktigt.
Som genuin dyslektiker har jag samtidigt börjat inse att japanska ortsnamn inte riktigt är skapade för nordiska hjärnor. Magome, Tsumago, Nagiso, Nakatsugawa. Efter några dagar känns det stundvis som om någon bara kastat en handfull diftonger i en skål och sedan byggt järnvägsnät ovanpå resultatet.
Jag hade redan tidigare köpt biljett och sprang som snabbast till konbinin för att avbryta min långvariga vätskediet. Konbinin visade sig vara mera en liten lanthandel än någon modern butik. Hyllorna var fyllda med lokala produkter och längst inne fanns en köttdisk som skulle få mindre slakterier att rodna av avund. Allt skars fortfarande upp bakom disken medan kunderna väntade.
Då man kom fram till kassan steg man plötsligt rakt in i 2030-talet. Där kunde man betala med praktiskt taget vad som helst och på några sekunder hade pengarna redan försvunnit vidare in i det japanska myntflödet.
Då jag kom tillbaka stod jag och studerade tavlan på väggen för att lista ut från vilket spår tåget till Nagiso skulle avgå då en dam vänligt frågade om hon kunde hjälpa till.
Jag berättade att jag försökte förstå från vilket spår tåget till Nagiso gick.
“Men ni är redan i Nagiso”, svarade hon.
Missförståndet redde snabbt upp sig men jag lyckades kort därefter ändå placera mig på helt fel perrong varpå samma dam åter dök upp och med lugn beslutsamhet nästan eskorterade mig tillbaka till rätt sida av stationen. Jag började misstänka att hon tagit det som personlig livsuppgift att långsamt flytta vilsekomna turister till korrekt geografisk position.
Tåget till Narai var nästan tomt. Jag hade lärt mig något viktigt dagen innan: japanerna sitter alltid på skuggsidan av tåget. Det finns ingen orsak att argumentera mot ett folk som i generationer levt genom både fuktig sommar och kokande tunnelbanor.
Utanför tågfönstret gled landskapet långsamt förbi. Små odlingar, cederklädda sluttningar, bäckar och byar där husen låg samlade längs dalgångarna som om bergen långsamt tryckt ihop dem.
På ett lokaltåg får man dessutom tid att tänka på sådant som annars aldrig hinner uppstå i huvudet. Som att flaskkaffe numera börjat presentera sig med:
“EST. 1975”.
Man börjar långsamt känna sig som någon sorts kringresande relik från drottning Victorias tid.
Narai visade sig vara nästan helt stängt då jag kom fram. Det gjorde egentligen ingenting. Tvärtom blev hela byn märkligt stilla och vacker i eftermiddagsljuset.
De flesta butikerna var stängda eftersom de familjedrivna affärerna flyttat sin lediga dag från söndag till måndag. Några få stod ändå ännu öppna. Där såldes vackra parasoll, lackarbeten och hela väggar fyllda med de mest utsmyckade och varma ätpinnar man kan tänka sig. Sådana föremål som får en att förstå att människan under tusentals år lagt nästan lika mycket energi på att dekorera vardagen som på att överleva den.
Narai skiljde sig från de tidigare poststäderna genom sin storlek. Alla var de från EDO perioden och till den här rutten hörde 62 byar. Huvudgatan i Narai är ordentligt över en km lång.
Här syntes igen de där mörka svedda träväggarna som jag glömde nämna redan tidigare. Jag har för mig att träytan traditionellt härdats genom att brännas vilket gör den motståndskraftig mot väder, svamp och insekter. Ungefär samma idé som faluröda hemma. Använder man samma material och samma metod börjar till slut också hela byar se ut som om de vuxit fram ur samma träd.
Svalor pilade mellan husen och hade byggt sina bon under takutsprången längs huvudgatan. Då och då försvann de in under taken som små svarta projektiler.
Templet i byn hade hunnit stänga men utanför hängde små papperslappar med böner, önskningar och meddelanden till högre makter. Religion verkar överallt i världen i slutändan huvudsakligen bestå av människor som hoppas att någon med bättre överblick än de själva skall hjälpa till att reda ut situationen.
Dagen började ta slut. Resan hit, likasom tillbaka tog 1.5 timme och tågen gick inte så ofta. Jag var en kilometer från stationen då jag kollade när nästa tur skulle gå och det visade sig att om jag raskt promenerade genom den tomma staden skulle jag bra hinna till tåget som tog mig tillbaka till Nagiso. Byn hade redan hunnit svepas i mörker då jag kom fram.
I den mörka natten kunde jag stå på verandan till mitt tillfälliga hem och se tågen röra sig genom mörkret långt där nere i byn. Med sina upplysta fönster såg de mest ut som små modelltåg som långsamt drogs fram genom landskapet.
Invånarna hade redan dragit sig tillbaka för natten och kvar i mörkret hördes bara grodorna.