Efter föregående dags vattenläckor, perrongbyten och ändlösa tågåkande kändes morgonen i Kanazawa nästan ovanligt lugn.
Dagens program var betydligt enklare: marknaden nere i staden och slottsparken högre uppe på höjden.
Frukosten hade medvetet sparats till Omicho Market som låg mindre än hundra meter från hotellet.
Hotellet där jag checkat in kvällen innan var stilrent och nästan överdrivet minimalistiskt med stora ytor i lätta jordnyanser och dämpat ljus. Incheckningen sköttes elektroniskt och personalen satt inte bakom någon traditionell receptionsdisk utan snarare samlade runt ett bord som studerande på ett campus. Allting fungerade effektivt men på ett sätt som samtidigt försökte se avslappnat och organiskt ut.
Kanazawa visade sig från sin varma sida redan från morgonen. Värmen låg stilla mellan husen medan människor långsamt rörde sig från skugga till skugga.
Omicho Market verkade breda ut sig längre än man först trodde med sina gränder, stånd och små gångar mellan fiskdiskar och restauranger. Samtidigt fick man en känsla av att lokalbefolkningen antagligen handlade någon annanstans då ingen såg på.
På marknaden roade det mig hur lika vi turister egentligen är överallt i världen. Kommer en japan till Helsingfors äter han laxsoppa i saluhallen eftersom det känns exotiskt. Här skulle man tydligen äta ål. Det verkar finnas maträtter som fungerar som någon sorts internationella kontrollstationer för resenärer. Passerar man utan att äta dem känns resan på något sätt ofullständig.
Samtidigt går vi alla omkring och ser lite snett på de andra turisterna — de turistiga turisterna — som inte verkar ta resandet på samma allvar som vi själva utan mest är högljudda, står i vägen och fotograferar fel saker.
Det finns ett märkligt symbiotiskt förhållande mellan turister och attraktioner där den ena parten egentligen mest står ut med den andra för att själv kunna fortsätta existera.
Frukosten blev glödheta bollar med inbakad bläckfisk och kall matchalatte. Ålen fick bli till en annan dag.
Där stod man mellan stånden medan bollarna brände i munnen.
Det finns något rätt mänskligt i det där. Man befinner sig i en främmande miljö, äter mat man aldrig tidigare smakat och försöker samtidigt uppträda som om det vore exakt den sorts frukost man alltid äter på morgonen.
Efter att ha snurrat omkring en stund mellan marknadens gränder och stånd, artigt bugande demokratiskt åt höger och vänster mellan människor och kameror, fann jag mig till slut på väg mot slottet.
Vägen till slottet gick genom Oyama Shrine Garden där tiden plötsligt verkade sakta ner. Efter marknadens gränder och stoj spred sig stillheten nästan overkligt mellan träden och dammarna.
Folk rörde sig fortfarande genom parken men mera som separata små världar än som en folkmassa. Man gick där på något märkligt sätt ensam tillsammans med andra.
Det är lätt att börja röra sig genom sådana platser som om de främst vore historia, arkitektur och vackra parker. Samtidigt glömmer man lätt att man inte befinner sig i någon japansk kyrkohistoria utan mitt i en levande religion och filosofi som fortfarande är en del av människornas vardag. Nu och då såg man människor stanna till, buga lätt, klappa i händerna och be innan de lugnt fortsatte vidare genom parken.
Vardagen gjorde sig ändå snabbt påmind då värmen rycker en i ärmsnibben och får en att åter tänka mera på skugga och vatten än på filosofi.
Slottsparken breder ut sig över ett stort område med murar, vallgravar och flera mindre parker som långsamt övergår i varandra.
I den södra delen öppnar sig större grönområden med dammar, små bäckar och gångstigar mellan träden. Stora stenlanternor verkade stå placerade precis där kameran ville ha dem och vart man än vände sig lyckades man nästan alltid få in åtminstone en turist i sökaren.
Något egentligt sagoslott möter man ändå inte där uppe. Bränder genom århundradena har lämnat kvar främst murarna och de stora lagerbyggnaderna och platsen känns mera som ett militärt fort än som den sorts slott europeiska fantasier gärna föreställer sig.
Området är stort och luftigt och människorna sprider ut sig över gångarna och gräsytorna utan att det någonsin känns trångt.
Nu och då passerades man av någon flottilj uniformsklädda japanska skolelever som rörde sig organiskt genom området ungefär som fettdropparna i en korvsoppa.
Om skolorna har egna tydliga uniformer eller om det finns någon nationell standard har jag ännu inte lyckats förstå. Finns skillnaderna där så ser åtminstone inte mina otränade ögon dem.
Kanske råkade det vara någon sorts fältdag men hela flottiljer av dem drev genom parkerna och gångarna under dagen.
Någonstans hördes ljudet av en motorsåg eller lövblåsare — ett ljud som obönhörligt för tankarna till finsk sommarromantik där grannen fem holmar bort på lördagskvällen beslutat att det enda sättet att fälla den taniga strandalen är med motorsåg.
Matcha verkar här fungera ungefär som salmiak hemma i Finland. Det dyker upp i nästan allting oberoende av om någon egentligen bett om det eller inte.
Just den här dagen visade det sig ändå vara ett rätt välkommet inslag i värmen och förekom den här gången i glassform.
Japanska sevärdheter brukar ofta ha särskilda “rest-lounger” — svala rum där människor kan sätta sig ner och vila en stund undan värmen. Ofta finns där också något litet café.
Det finns något sympatiskt i den sortens omtanke om människors trötthet.
På vägen tillbaka till hotellet svängde jag ännu in via konbinin för att köpa vatten och flaskte för kvällen innan jag åter drog mig tillbaka till hotellets svala minimalism.