OnsdagMorgon. Dags för avresa
Regnet hade dragit vidare under natten och morgonen bjöd på betydligt vänligare väder än dagen innan. Det första uppdraget bestod av den ritual som avslutar varje längre resa. Packning, kontroll av fickor, kontroll av pass, ny kontroll av pass och slutligen utcheckning. Allt gick som det skulle.
Eftersom flyget inte skulle avgå förrän sent på kvällen hade jag fortfarande en hel dag till mitt förfogande. Jag tog bagaget till stationen, hyrde en förvaringsbox och lämnade därmed både väskor och ansvar bakom mig för några timmar. Dagens första mål blev Hands. Om Hobby Point och Sinelli någon gång skulle få ett gemensamt barn skulle resultatet förmodligen påminna om Hands. Här samsades konstnärsmaterial, verktyg, hushållsartiklar, kontorsmaterial och en mängd föremål som ingen människa rimligen kan ha saknat innan hon såg dem på en hylla.
Med timmar kvar till tåget och ännu fler till flyget fanns det inte längre någon anledning att ha bråttom. Samtidigt var det svårt att riktigt slå sig till ro. Uppbrottet hade redan börjat. Hotellet var lämnat bakom mig, bagaget låg i stationens förvaringsboxar och dagens uppgift bestod egentligen bara i att vänta. Personligen har jag aldrig varit särskilt bra på att vänta långt från 
utgången. När ett uppbrott väl blivit oundvikligt vill jag helst befinna mig så nära det som möjligt. Det är först när tåget rullar ut från stationen eller flygplanet lämnar marken som väntandet upphör och nästa skede börjar. Allt däremellan är mest en transportsträcka genom tiden.
Resandet har förändrats under min livstid. Min första soloresa gick till Stockholm. Det var en stor sak att ta färjan dit. Taxfree var ännu taxfree och de stående borde lämnade ett oförglömligt minne. Förberedelserna började långt innan avresan. Valuta skulle växlas, resecheckar skaffas och adresser skrivas upp på papper. När man reste försvann man i praktiken hemifrån tills man kom tillbaka.
Någon telefon i fickan fanns inte. Ville man höra av sig fick man leta reda på en sådan. Jag minns ännu hur jag på 1980-talet gick omkring i Hannover med D-mark i fickan och letade efter en telefonkiosk där det gick att ringa utlandssamtal. Det var särskilda telefonkiosker och de fanns inte speciellt tätt i gatubilden. I dag bär vi hela världen i fickan. Ändå är det bara någon generation sedan man gick omkring och letade efter en telegraf.
Ville man höra av sig skrev man vykort. Det hörde till god ton att göra det nästan ett obligatorium. Med lite tur hann de fram innan man själv var hemma igen. Fotografierna från resan fick också vänta. Filmrullarna följde med hem och lämnades in för framkallning. Några dagar senare fick man tillbaka sina kuvert och kunde se hur många bilder som blivit överexponerade, underexponerade eller tagna med locket på objektivet. Resten väckte minnen av sådant man redan nästan hunnit glömma.
När resan var slut gömde man den överblivna valutan i små påsar hemma i en byrålåda. På dem stod det med kulspetspenna “Svenska kronor” eller “Tyska mark”. Förr eller senare skulle man ändå behöva dem igen.
Hemkomsten var också annorlunda. Folk väntade faktiskt på att få höra hur man haft det. Man plockade fram sina souvenirer, sina snäckskal och småstenar från stränder man besökt, sina tjurfäktaraffischer och märkliga inköp, och berättade vad man varit med om. Bilderna kom först några dagar senare.
Mina funderingar kring resecheckar, telefonkiosker och vykort avbröts till slut av verkligheten. Det hade blivit dags att hämta bagaget och bege sig mot flygfältet. Med biljett och bagage i händerna frågade jag vilken plattform tåget till flygfältet skulle avgå från. Damen studerade biljetten, pekade ut plattform fyra och fortsatte sedan med sitt arbete.
På plattform fyra stod redan tåget med öppna dörrar och väntade. Jag steg ombord. I det halvtomma tåget hittade jag en plats och hann precis sätta mig innan tåget började rulla. Först när högtalaren vid ankomsten till nästa station meddelade att passagerare på väg till flygfältet borde byta till nästa tåg förstod jag att jag tagit fel tåg. Det var följande tåg jag borde ha tagit. 
Jag borde förstås ha kontrollerat när mitt tåg skulle avgå. Det är därför man skall akta sig för rutiner. De saknar skyddsbälten.
Jag kunde förstås ha blivit irriterad men efter nästan tre veckor i Japan kändes det snarare som en formalitet. Det verkade helt enkelt vara obligatoriskt att ta fel tåg åtminstone en gång under vistelsen. Nu hade även den punkten avklarats. Vid nästa station steg jag av och väntade på tdet tåg jag egentligen skulle ha tagit från början. Den här gången kontrollerade jag destinationen innan jag steg ombord.
Tåget var inte särskilt fullt och efter några stationer satte sig en äldre herre bredvid mig. Efter en stund vände han sig mot mig och frågade på engelska om jag talade engelska. Det gjorde han själv också. Inte bara flytande utan med en engelska som saknade den brytning jag vant mig vid att höra under resan. Uttalet var mjukt och påminde om en nyhetsuppläsare på BBC. Han såg dessutom ut att ha anammat en del av den engelska hövlighetens yttre attribut. Med händerna vilande ovanpå paraplyskaftet som stod mot golvet framför honom satt han rak i ryggen och samtalade med den självklara artighet som tycks bli allt ovanligare ju längre västerut man kommer.
Efter en stunds samtal visade det sig att han var lärare i engelska och fortfarande arbetade fyra förmiddagar i veckan. Just denna dag var han emellertid på väg hem tidigare än vanligt. Eleverna hade stannat hemma på grund av den annalkande stormen. Det verkade inte krävas särskilt mycket för att övertyga dem om att en dag hemma var en bättre idé än en dag i skolan.
När han fick höra att jag kom från Finland reagerade han precis som flera andra gjort under resan. “Oh, it is so far away.” Efter att ha hört kommentaren några gånger hade jag hunnit skaffa mig ett standardsvar.
“It’s exactly as far as Japan is from Finland.”
Det verkade roa honom. Vi fortsatte att samtala om Finland, Japan och undervisning medan tåget rullade vidare genom förorterna söder om Nagoya. När hans station till slut närmade sig reste han sig, bugade lätt, önskade mig en trevlig hemresa och försvann ut på perrongen. Några sekunder senare stängdes dörrarna och tåget fortsatte mot flygfältet.
Kort därefter nådde även jag flygfältet. Incheckningen, säkerhetskontrollen och alla de övriga ritualer som hör internationellt resande till genomfördes utan överraskningar. Efter några veckor på resande fot hade flygplatser, järnvägsstationer och vänthallar börjat flyta samman till ett eget landskap. Platser där människor uppehåller sig utan att egentligen vara på väg någonstans annat än vidare.
Den stora skillnaden var att väntandet nu äntligen tjänade ett syfte. Jag hade tillbringat större delen av dagen med att vänta på att få resa hem. Nu återstod bara själva resan.
När flygplanet lyfte försvann Nagoya långsamt bakom molnen. Sjutton dagar tidigare hade Japan varit något främmande och avlägset. Nu var det en plats där jag visste var närmaste FamilyMart låg, hur man tog sig genom stationsområdena och vilken sida av rulltrappan man förväntades stå på.
Någon gång under natten flög vi över Nordpolen. Jag råkade vara vaken just då och såg på monitorn framför mig hur flygvägen passerade över toppen av världen. Finnair delade ut diplom till passagerarna som bevis på bedriften. Några mera omfattande ceremonier förekom däremot inte. Ingen kölhalning, inga prickiga byxor och ingen isbjörn i sikte. Men nu kan man åtminstone säga att man varit inom tio kilometers avstånd från Nordpolen.
För en kort stund befann vi oss dessutom i alla världens tidszoner på en och samma gång – där söderut tog oss till vilken plats som helst i världen.
Därefter återgick världen till sitt vanliga sätt att fungera.
Klockan 05.50 var jag hemma.